enkel inspiration

Älskar härliga formuleringar oavsett om det gäller mat eller funderingar. jag gläds i hjärtat av små enkla roliga underfundiga saker, citat och annat.

Här hittade jag i Ica kuriren som jag har börjat prenumerera på på prov, de har vintips varje vecka. Detta står om portvin Grahams late bottle vintage. "Till grönmögelostar och filosofi"...

Jag som älskar båda sakerna intensivt gick igång direkt, men inte på ost i kväll utan på min tallrik just nu vilar en smördegsplatta bakad i ugn och på den ligger trattkantereller jag stekte med lök och rev ost över.

Det var mums....en delikatess, som jag älskar..

Host-höst

Nu känns det som om hösten också bara marscherat förbi, alla de vackra färgerna man kan trösta sig med efter att den ljuva sommaren -min årstid då jag lever upp- försvunnit har liksom inte velat trösta mitt sinne. Jag har frusit in i märgen som motvikt till sommarens fruktansvärda svettningar...

Antagligen har det med min luftvägskatarr att göra. Luftvägar är känsliga saker, inte att leka med har jag just insett. Jag har haft problem med de här luftrören i ca 12 år, började på SJ och jag skyller allt på det, där var strupen hopsnörd dygnet runt i många år. Jag har säkert fel men efter den första gången har detta återkommit varje år, sitter i ca 2 månader och urlakar mig.

Det spelar ingen roll hur vackert ute det är, jag kan inte promenera( blir för kallt eller fuktigt), inte dricka mjölkprodukter(slemmar igen) och självaste hostningarna är det enda som håller musklerna igång.

En ny era? Ja kanske, den här gången har det varit värre än någonsin, värre hostningar, svårare att andas, jag brukar kunna hålla det i schack med astmasprayerna jag får, men nu har jag varit tvungen att ta hostdämpande och sen när det övergick över till slemhosta, inget annat än sprayerna. Så detta medförde att jag inte bara såg stjärnor när jag hostade, jag såg också en svart tunnel med ett ljussken runt.

När man väl erkänner detta för sig själv, det gör man inte gärna i mörka natten, då man är alldeles ensam och ynklig i huvudet. Då vågar man inte. Men när man har telefontid med sin läkare och hon hör hur man låter och skriver ut vidgande tabletter som verkar på en timme och allt bara lättar, då är det lätt att börja smågråta av lättnad och det är kanske inte konstigt att man inser att man haft dödsångest. Tänk om det inte går att dra in luft nästa gång, hålet känns så litet i strupen.

Fy nej det här önskar jag ingen att uppleva. Det var det värsta hittills jag varit med om…och vilken trötthet…och vilka biverkningar av mediciner, jag aldrig upplevt förut. Till och med mannen har sett en smula bekymrad ut när jag satt igång med attacker. Är anledningen att jag börjar bli äldre, känsligare? För nu när livet äntligen har ordnat sig till det bästa på många många år så ska jag tydligen påminnas om min dödlighet igen.  

Så hösten har bara hastat förbi utanför fönstren jag har längtat ut, inga svamputflykter med svärmor, inga prommisar till havet och titta på fina färger och energigivande vatten. Bara jag och förkylningsastman i min soffa.

Och om det ändå hade varit så att man inte hade nån aptit eller så så att man kunde gå ner lite i vikt hade det varit bra men jag har haft smaklökarna igång hela tiden (kan vi inte köpa nån ost?) så vågen står ungefär på samma tal hela tiden. Orättvist. Och igår fick jag saltnoja och begärde in chips igen, lagom tills  ”Så mycket bättre”.

Mina grillchips från Estrella. Soffa, filt. Just nu behövs bara lite för att livet ska kännas en gnutta lättare en stund.

ett litet projekt

som jag ville genomföra, det är lite ovanligt att jag har idéer utomhus hos oss, det är oftast mannen...

Men det här hade jag tänkt på länge att jag ville genomföra. så vi drog till byggmax och shoppade lite och låg och krälade en fin dag...det tog inte så lång tid som jag trodde.

Och så fick jag ju besöka Norins ost och delikatesser i Norrköping på samma gång...jag var i himmelen så mycket goda ostar de hade...och inte var det dyrt heller för såna kvalitetsvaror!!!

härlig kvällsvy från vår baksida

I år känns det som om jag har missat våren, hastat förbi sommaren och bara just nu ser den grå hösten, som jag inte direkt gillar. Hösten har knappt gått över i de fantastiska färger den brukar. Löven har nästan ramlat av direkt känns det som, inga svampturer i år, jag passade på att bli sjuk när vi skulle iväg.  

Vi var på grund av motorkrångel bara ute på sjön två gånger, och tyvärr fick vi inte ordning på den så man fick ta vara på dagarna i trädgårdens solstol i stället. Skam till sägandes har jag knappt badat i år jag lyckades vid två(!) tillfällen hyvla av mig en bit finger lagom tills det blev varmt…så tji bad i år…

 

Nu är det hostningar och luftvägsinfektion sorgset nog, nu när jag skulle vara pigg och alert och börja träna igen…

Sommaren bjöd på mycket arbete, jag stod ofta vid grillarna och körde kycklingar, karréer, kotletter, spareribs och annat gott. Men det resulterade i svettningar jag inte trodde var möjliga, kanske har det börjat en liten procedur i kroppen vad vet jag? Men grill-svetten som runnit kunde nog mätas i liter, diskrummet med poröppningsvarning gjorde inte saken bättre precis. Många skratt och skämt har det blivit om detta. Frysen och kylarna uppsöktes så fort det fanns tillfälle, till och md så jag stod och prickade av varor i kylen…

Några bilder från det man måste göra till det bästa – livet!

ett härligt ställe vi varit på en del jag och dreamteamet...

promenad, stopp ute vid seglarklubben

vanlig vy från min solstol denna sommar...

 

trösta sig med lite av sakerna jag köpte i Schweiz, ostar....korvar...choklad...

här vankas det fondue! då blir man glad igen!

 

 

 

Schweiz 2012

Så just nu när jag vill göra något roligt så frammanar jag  bilderna från min underbara Schweizresa.

 

Iris mötte mig där på flygplatsen och tog mig hem till henne där en trevlig japansk middag serverades efter att vi naturligtvis inmundigat lite apéro- typ förrättsplock, oliver, lufttorkad skinka, en liten ostbit( typ Tête de Moine som jag bara kastade mig över. Underbart! Jag har en tendens att bli mätt innan maten serveras, har ju lite svårt att säga stopp vad gäller mat och godsaker…

 

 

 

möttes första morgonen av en Gruyere i ensamt majestät, lyckan var oändlig...

 

Sen pratade vi och drack vin och samlade krafter inför morgondagen- som skulle bli bergstur som jag sett fram emot i flera flera år. Har haft en sån längtan till de där bergen. Men att få vara därnere, omhändertagen och trygg och få skratta och vila och uppleva det var helt fantastiskt, Schweiz är ett så vackert land så det är svårt att beskriva det. vaknade på morgonarna till koskällor och kunde på ut på en vacker altan, vi hade fint väder och svettades kopiösa mängder men vad gör väl det? så roligt och så trevligt det var. Jag är så glad och tacksam över att jag har några stycken gamla vänner kvar från barndomen som känner mig och som man kan vara sig själv med.

 

möttes av denna vy varje morgon- och koskällor...underbart...

 

så vackra färger!

 

en resa genom Klausenpass där man på vintern möts av skyltar som visar vilka städer som är möjliga att nå. går det inte är det rött. så mycket man inte vet...

berg...

mera berg...det vita korset är ditsatt för att visa att här har någon vandrare dött.

 

 

 

första morgonen möts jag av en Gruyere och lyckan är fullständig. det var hos Iris mitt ostintresse vaknade en gång för några år sedan...

 

på väg uppåt bergen

snart så högt upp man kan komma...man kunde göra snöbollar...

fartvidundret och Iris...satt och höll i mig i kurvorna...

men glada var vi !

det var som en dröm att få se och uppleva detta. dricka en kaffe på ett fik 1900 m över havet...

jag var i drömmen...njutandes. jag skulle aldrig vilja ligga  dödsbädden och ångra att jag inte genomförde mina drömmar, nej inte jag. Aldrig.

så vackert..

den här skylten såg jag inte förrän vi var på väg ner tack och lov....men det var lite läskigt i kurvorna även om Iris lugnade mig..."inget kan hända"

åkte en långsamt snurrande linbana till en restaurang där vi åt gott, cervelat och rösti. Gick promenad över en hängbro och åkte rodelbana...ja herregud...

väl nere på marknivå igen...i den vita påsen får man ostarna man väljer till sin fondue för kvällen rivna...

mumma för en ostälskare som jag...kunde inte se mig mätt, ville handla allt..och en anställd sa lite diskret till Iris när hon hörde att vi skulle ha fondue" haben sie besuch?" i Schweiz äter man fondue på hösten...själv äter jag det året om...

apéro igen...nu med Sauterne-vin till gud vad gott...en liten tryffelbrie...

kvällspromenad i Jona

cykeltur ner till Jona och en kaffe vid Zuerichsjön

utsikt från restaurnagen där vi åt födelsedagsmiddag...jag 47!

och sista dagen en promenad runt omgivningarna. Här odlas druvan Mueller-Thurgau, och enligt systembolagets hemsida är " Vinexporten mycket liten. Dels på grund av att de branta sluttningarna är arbetsintensiva och det blir höga produktionskostnader och priser som följd, dels för att schweizarna till största del glatt konsumerar allt sitt eget vin. Inhemska druvsorter samsas med mer kända, pinot noir, merlot, gamay och chardonnay för att nämna några".  

så här skulle man inte ha något emot att bo va?

 

Så mycket skratt, allvar, gamla minnen och framtid vi hann med de korta dagarna. bad i Zuerichsjön med ankvarning... fonduekväll ( men Iris jag kan äta upp resterna i morgon...) cykelturer ner och upp från Jona vilt skrattandes i värme då man fick lite fläkt i alla fall.

Och jag ska aldrig någonsin vara rädd igen och låta något hindra mig från att göra saker på egen hand. Aldrig mer. Man har mest funnits till för familjen i många år, det var dags att få göra något själv, en längre tur. Och på hemresan var jag hur cool som helst när jag skulle flyga, inte rädd alls. tur att jag hade en flexibel väska så den räckte till för allt gott jag handlade hem...
 .  
Ja det blev en njutningsresa utöver det vanliga. Nu ska det inte ta 4 år till innan jag åker igen...

resans början...

Som jag fick peppa mig, ta hjälp av facebookvänner, nära och kära och Iris själv för att våga. Stöta och blöta vad som skulle kunna hända. Kan jag villa bort mig, ska jag åka till Arlanda och reka först? Jag som är så kass på tyska numera…tänk om jag går bort mig därnere? Eller bara kasta mig ut?

 

Iris är en gammal vän från högstadiet som funnit där hela tiden. Har hälsat på henne förut och vi har setts i Götet men nu skulle det bara vara jag ensam som glög det var lite skrämmande, sist hade jag en vän sm reseledarguide med mig som var van…

 

Ett par veckor innan jag skulle åka kom det tyska kunder och ville köpa fisk och jag förvånade mig själv med att helt felfritt rabbla kilopris och vad det skulle kosta och vad fisken hette på tyska, helt otroligt, det stärkte mig. Och att familjen ville att jag skulle komma iväg var viktigt. Jag smsade in i det sista, innan jag gick på planet.

Glada tillrop följde mig hela vägen på fb och inte sov jag mer än tre timmar natten innan jag skulle åka. Men resan startade ändå här nere på Mastvägen 13 juni med buss in och gott kaffe hos min gamla vän på SJ. En så strålande dag det var, inget kan väl ändå hända då?

 

På tåget till Stockholm, egen kuppe hade jag men totalt omöjligt var det att slumra in, jag var så spänd och nervös, kollade pass och biljett hundra gånger tror jag. Bytte tåg och ringde min vän i Stockholm för coaching, var gråtfärdig in i det sista liksom. Varför undrar jag nu. Osäkerhet antar jag. ute på hal is.

 

Väl på Arlanda gick jag och rekade så länge, jag var ute i alldeles för god tid och registrerade allt och alla, hur man skulle bete sig osv. Så roligt folk skulle haft om de kunnat läsa mina tankar. Jag kunde inte öppna en bok eller en tidning och tröttheten efter den sömnlösa natten började göra sig påmind. 

 

När jag kom fram till incheckningen, jag fick vända en gång för jag kom på att jag inte låst resväskan, så sa jag” jag är ett blåbär, vad ska jag göra nu” och tjejen bara log och sa det här kommer gå så bra, jag behöver bara ditt pass! Hon lugnade mig och berättade vart jag skulle ta vägen sen så det kändes bra och när jag kom igenom säkerhetskontrollen som jag hade haft ångest för att jag skulle fastna i och feppla med skärpet och gick in i avgångshallen och hittade min gate så kändes det som jag var framme. Fast då hade jag i ärlighetens namn tagit ett glas vin först. Men bara ett- vågade inte mer då skulle jag nog börja gråta.

 

Så väl på planet och naturligtvis bara Schweizisk personal så ingen vågade jag erkänna min rädsla för. Det var bara att andas och gå rätt genom rädslan. Så rädd jag var så hemskt det var. Andades djupt och svetten rann, herregud jag är ensam nu. Jag gör det här ensam…

 

Så fascinerande att man kunde se hur högt vi var och hur kallt det var därute, hela rutten. Jag var som en kusin från landet verkligen. Men vågade ändå ta foton när vi flög, det var kul! Och sen tog jag rygg på hon som suttit jämte mig för att hitta bagaget och sen ut genom dörrarna, ingen passkontroll och där står Iris liksom med världens bredaste leende ! Så himla fantastiskt!!!

 

 

Yess!

 

Att utmana sina rädslor i kampen för ett gott liv.

Att ha ett gott liv är något som jag är besatt av. Jag menar inte materiellt, det är inte så att jag vill visa upp en fasad där jag äger och visar att familjen åker på resor hit och dit och har en massa prylar i hemmet, sådant har jag alltid haft allergi för. De saker jag köpt har föregåtts av funderingar, innerlig önskan och ett verkligt tjohooo när jag köpt dem, billiga som dyra.

Jag har haft svårt att tycka om mig själv och tro på mig själv i hela mitt liv, har varit en osäker människa, sökare, tvivlare, funderare. Inte kan väl jag?  Den frågan har ställts i mitt inre vet inte hur många gånger i mitt liv. Allt ställdes på sin spets under åren på SJ då man hela dagarna fick höra hur värdelöst företaget var, vilka skitar vi var och då scener som jag har svårt att förmedla än idag utspelades. Men det har jag lagt bakom mig nu, allt är glömt och förlåtet, jag tror människor mådde så dåligt att de fick ta ut sin frustration på någon och där fanns vi. Så var det.

I alla fall så har jag liksom många haft skräck att tala inför en grupp, det har varit hysterisk rädsla i hela mitt liv, idag vet skolan bättre, de uppmuntrar barnen från början det är fantastiskt så att ingen ska behöva vara så rädd som jag och många i min generation varit.

Jag har i vuxen ålder fått utmana mig och läsa på läsa på läsa på och sen vågat stå inför grupp och prata och det var verkligen en fantastisk känsla då man hade gjort det. Jag menar det var ju faktiskt ingen annan som gjorde jobbet åt mig, jag fick pushning och stöttning hela vägen och jag gjorde det. Men hade jag inte velat göra det så hade det aldrig gått.

Jag har haft drömmen att våga så länge och så fantastiskt var det när jag hade genomfört det!! Och så mycket kunskaper jag förvärvade under tiden, för allt handlar om att läsa på om ämnet man ska prata om. Läsa läsa och visualisera sig själv där framme framför alla, cool, snyggt klädd sminkad, ingen ser hur nervös jag är. Och så blev det! Häftigt! Och när man har gjort det - infriat sitt löfte till sig själv, utmanat den värsta rädslan så växer man och får nya uppfattningar om vad som är det värsta som kan hända. En gång var min uppfattning att ” kunde jag klara av att stå på min mammas begravning höggravid så kan jag genomföra vad som helst för ingenting kan vara värre” men det var ju inte en positiv känsla, bara negativ och det är inte bra att ha så negativa jämförelser.

Nu kan jag visualisera mig i strålglansen framför en skara människor som lyssnar, så häftigt!

Ja i alla fall vart jag skulle komma var att jag har fler rädslor. När vi fick vårat första barn, det hände i samma tidevarv som jag stod på mammas begravning och naturligtvis var livet upp och ner då, det var svårt att hantera kärlek och sorg så tätt, så vaknade en rädsla hos mig. Att lämna honom. Att vi skulle dö ifrån detta underbara lilla barn som lyste upp min tillvaro så det är fortfarandesvårt att sätta ord på den kärleken.

Jag insåg snabbt att det värsta som kunde hända var att vara utan honom och då vaknade nya rädslor, att något skulle hända. Hända honom eller oss något. Den känslan har bara vuxit med åren, blivit värre och värre och hämmat mig från att göra saker på egen hand och har vi åkt bort båda två tillsammans har jag haft ångest för tänk om något händer.

Att leva så har inte varit helt sunt, det hänger ihop med det lilla barnet jag var som var hysteriskt rädd för att bli lämnad ensam. Att mina föräldrar skulle dö.

Så väcktes känslan i vintras, mitt i min ålderskris (50 alltför snart) att ska jag då aldrig våga ge mig iväg på något äventyr? Ska min rädsla och osäkerhet få hämma mig till den milda grad, jag som ändå genomfört så mycket själv i mitt liv, plugg och nya jobb och kunskaper som är roliga att ha och som lett till ett roligt jobb äntligen?

 

Så jag började bearbeta mig själv att våga flyga själv till min gamla vän Iris som bott i Schweiz i halv sitt liv eller mer. Jag flyga själv- otänkbart. Livrädd, svettig vid bara tanken. Men jag lovade henne dyrt och heligt att komma och jag sviker inte ett löfte. Skratt och god mat var det som lockade och miljöombyte.  

Såå…

mitt dreamteam...

På alla ställen man träder in möter man människor. En del kommer närmare, en del finns i perifierin. Så är det, man går inte ihop med alla även om man kan ha kul ihop.

Det finns ögonblick då man är fullständigt avskalad ihop med en annan människas liv och hjärta och kan blicka in och till fullo. Det händer inte ofta.  Det är ingenting man kan räkna med, inget man kan ta för givet, men när det händer så stannar tiden. Om man ges det ska man ta vara på det som en skatt.  Det är en skatt.

Att njuta, huttra i skuggan under en handduk, att frysa och att svettas ihop. Allt är ett privilegium, en ynnest. Osminkad med tofs på en klippa vid havet. Hur kan något så bra finnas? I lilla Oxelösund finns det så stor njutning, och just nu saknar jag den, såhär efter sommaren.

Världen rymmer både himmel och helvete, de båda samsas dagarna i ända, men är det bara turen som avgör var vi hamnar varje dag? Mina steg, mina vägval, mina tankar, mitt pepp eller mitt depp avgör på vilken halva jag befinner mig. Var jag spelar spelet. Min inställning till livet avgör hur min dag blir. Det krävs inte att man är nationens intelligensresurs för att förstå det.

Bara jag avgör…vilket ansvar…men eftersom jag vill ha djupa innerliga kontakter så får jag mestadels det. För i mötet med den andres helvete och den andres himmel, inför den andra personens sällan granskande ögon, kan mitt osminkade jag på allvar förstå vad mitt ansvar innebär. Vad det innebär att vara människa. I mötet med min nästa, där raseras gränser och barriärer. Det är en fruktansvärt berikande upplevelse. Just där i de ögonblicken står livets mening skrivet i eldskrift.

Och sorg över de som inte fått uppleva denna hissnande insikt. Och sorg över att så många inte verkar förstå livets mening och klagar över skitsaker. Att självtron på att man är en gåva till mänskligheten borde vara ransonerad.

Jag sätter nyckeln i min dörr. Kliver in i mitt trygga hem där enbart mina tankar snurrar och ställer till det. Andra människor har andra saker, operationer, relationer, anställningsavtal som fallerar, sjukdomar, stressymptom som spökar, nya utbildningar som utmanar och kräver, barn och vuxna som kräver. Dygnet runt.

Livet kräver att jag kräver något för mig själv. och av mig själv förstås, icke att förglömma. Inte längre utplånar mig för att vara till lags.

Jag har träffat några den sista tiden som nått in i mitt innersta, utan att kräva något. Som jag fått vara mitt osminkade jag med, gråtit med och skrattat med. Det är nya människor, inte bara gamla vänner, för de vet jag redan att jag kan vara mig själv med, men jag har fått växa och utvecklas i min takt.

Sådana finns det inte många av. Osjälviska. Mina själsfränder. De jag vill ha nära mig och i mitt hjärta för evigt.

Men tack J för sommaren. Du är i mitt dreamteam. Tuc tuc…

 

 

för vad jag inte ville...

Jag ville verkligen inte bli sedd som ur led, en med hackande motor, oljeläckage. Uträknad på 7…

Jag har kluvna känslor till att ligga under ett mikroskop och bli studerad, analyserad. Fast visst skulle jag vilja bli förklarad. En gång för alltid. Vad som pågår därinne och varför det pågår. Jag vill vara frisk och lugn och trygg och ha ett gott liv. Jag har hela livet känt mig så annorlunda, så ensam, sorgsen och jag vet att det finns andra som också känt så. Att mina ensamhetskänslor inte borde existera för jag är inte ensam.

Men det är när man inte funkar ordentligt som man fattar lyckan i att vara frisk. När kroppen sviker en hela tiden, ryggen värker, rynkorna framträder allt tydligare för varje dag, då man hela tiden minns att man har en kropp som jobbat 25 år. Levt 47.

Det kändes sannerligen inte som om något kunde rädda mig denna gång, tron att inget skulle rädda mig var bergfast, inget hopp, ingen tro, ingen framtid. Jag hade så lite där borta för ett tag sen. För det är bara jag som kan rädda mig och jag var gelé. Klump.

Sömnstörda nätter, inga löften, räntor, lån, och inget sätt att påverka. När man inte tror längre vad händer då? De som överlevde förintelselägren de orkade tro på en framtida mening, det var det som gjorde att de överlevde. Mina problem är nada jämfört med det förstås, men ändå tillräckligt för att knocka mig ibland.

Meningen med livet söker vi eftersom vi inte kan leva utan att föreställa oss en framtid. Tron, hoppet, meningen och sanningen hänger ihop, finns inte tron finns ingen framtid. Ingen mening. Så enkelt men så svårt att inse. För vissa. Men när jag nu pratar med alla så förstår alla min glädje. Min glädje över ett fast jobb igen, för första gången på 6 år.

Men då där borta, för inte så längesen - sökte jag några veckors glömska , drömlös sömn och timmar utan den malande rösten i skallen som ställde frågor och gav mig fel eller inga svar hela tiden. Men det var bara att köra på!

Att fortsätta vara sig själv kräver styrka, det gör ont att reduceras till något mindre, definieras som något man inte är.  Jag vill glömma tårarna, längtan, paniken, för jag vet vad jag kan och vad jag lärt mig och mina kunskaper jag vill bara ha ro att få fram alltihop nu. Vara här och njuta av att jag kan.

Det känns som en ocean sen, nu när det är så bra…i somras kom det en chef till mig och frågade om jag ville ha ett jobb, där jag är och där jag trivs bättre än jag någonsin gjort -i höst vilket jag naturligtvis svarade ja på med håren resta på armarna.

- Då har du det, sa han.

Vad jag längtat efter de orden, att jag äntligen visat vad jag kan gå för trots motgångarna i våras. Trodde aldrig jag skulle få höra de orden.

Och nu efter denna sommar som ställt allt på sin spets, vi har jobbat som ett dreamteam och det har funkat skitbra så andas jag ut och vet att återigen har kunskaperna lagt sig tillrätta, jag är trygg, det har tagit tre år, som det oftast sägs att det gör innan man är fullärd och lugn. Det här är mitt jobb nu, här ska jag vara så länge jag bara kan, den bästa arbetsplats jag någonsin beträtt. En privat arbetsgivare istället för myndigheterna.

Blev så underbart fint välkomnad på personalmötet förra veckan så jag är bara andlös. 

 

början på resten av mitt liv...

När man hamnar på andra sidan, den mörka sidan, då hamnar man bortom orden, i tystnadens värld. Inte den frivilliga tystnaden (för den älskar jag, den är skön) utan den tystnaden där man inte ens kan sätta ord på vad som är fel, eller ens att något är fel.

Jag träder in där ibland. Det har hänt några gånger i mitt liv, jag har inte kunnat tala, bara försvarat mig, jag har inte kunnat hitta rätt ord för att förklara mig, jag har tappat ord, jag har tappat minne och inte kunnat hålla fast instruktionerna. Överhettning - ja. Glädje över livet men insikten över allvaret och det jag har att leva upp till som jag inte alltid orkar. Misslyckande - rädslan som är korpen på min axel, den som förstör för mig, förlamar mig.

Jag är öppen här men vad annat kan jag vara? Kan jag ljuga i hela mitt liv? Får jag vara den jag är?

Hemskt, terrible, fruktansvärt. 

Det var en mental marsch på stället kan man säga. En total marsch på stället blev det. Igen. Sorgset, ledsamt –och som grädde på moset- hopplöskänslan infann sig, ska jag då aldrig kunna få ro, ska jag aldrig ge mig i kampen mot mig själv?  

Jag hamnade som vanligt i en annan tid trots att jag tränat mig på att vara i nutid.  Jag var i dåtid, ältade och bedrövade mig. Och skämdes förstås- inte att förglömma. Skammen – den andra akilleshälen - en av flocken följeslagare i mitt liv.  Jag vet inte hur jag blev den jag är, för mycket i tiden är utsuddat, raderat, jag har glömt, det är tomt. Skäms bara över min oförmåga över att inte vara bäst. Så terrible…

Och hela tiden, då som nu, letar jag med ljus och lykta intensivt efter det som inte finns, en förklaring på varför jag hamnar i hålorna igen, de för ögat osynliga. Är de bara inbillade? Är det bara jag som ser dem på näthinnan, varför är de ristade i min hjärna så att jag inte kan gå över, smyga förbi, simma under dem när de står i min väg?  Det går inte, jag måste in, slåss och kämpa till sista blodsdroppen och sen ta mig upp igen. Kravla krypa…

Mina minnen lämnar mig inte, när jag är i en håla övermannar de mig och visst, jag skulle inte finnas om de inte fanns, mina minnen är jag, men någonstans borde jag fatta att allt inte behöver minnas.

Jag glömmer det ibland. Det är nästan roligt mitt i det sorgliga. Jag glömmer att jag inte behöver minnas alla mina sömnlösa nätter, tiden mellan 03.14 och 05.00.  Alltför mycket fel saker minns jag fast glömskan verkligen verkligen i somliga fall vore bättre, skönare, vore välkommen. Alla mina fel och brister…

Och jag kan inte sluta fundera på om det kanske vore bättre att vara tyst. Att behålla mina hemligheter för mig själv, just för tron att jag då behåller makten över mitt liv, och mig själv. Jag är kluven till frågan, jag antar att jag inte är ensam med att behålla valda sanningar för mig själv. Vissa av sanningarna är ibland svåra att bära och inte vet jag om de har ett värde. För någon. De är inte intressanta och tämligen meningslösa. Det är bara de stora hemligheterna jag avslöjar. Min skörhet. Precis tvärtemot det jag borde.

Vi behöver både sanning och lögn för att överleva, det gäller kanske bara att förstå vilka situationer som kräver vad.

Jag har så svårt att acceptera smärtan i livet för den finns där nästan alltjämt. Min ständige följeslagare.  Jag har så svårt att acceptera att smärtan är där för att jag ska känna lycka stundtals, att lycka och olycka förutsätter varandra. Att smärta och ångest och hopplöshetskänslor är ett bevis på att jag lever. Mörker och ljus. Skugga och sol. Inne som ute, innanför huden likväl som utanför.

Jag vill inte jämföra mig med andra, jag vill vara jag. Inte heller vill jag vältra mig i andras elände för att känna att jag har det bra, som att det skulle vara mitt sätt att känna att jag lever. Nej nej.

 Vi lever i ljuset av varandra, vi har våra givna platser som icke att förglömma kan gå att klättra upp ifrån upp ifrån eller rentav kliva nerifrån. Vi ska inte leva i skuggan av varandra, vi ska hjälpa, stötta och definitivt inte trampa på varandra.

Vi förlorar och vi vinner hela tiden i livet. Varje vecka varje månad. Jag vill så gärna tro att jag vunnit nu i livets tombola, att jag är rätt här just nu och för evigt.

Vill så gärna. Och nog känns det så.

 

 

 

nä fy jag är snart tillbaka...har varit en växelvis tung och underbar tid...

snart har jag samlat mig!