mitt dreamteam...

På alla ställen man träder in möter man människor. En del kommer närmare, en del finns i perifierin. Så är det, man går inte ihop med alla även om man kan ha kul ihop.

Det finns ögonblick då man är fullständigt avskalad ihop med en annan människas liv och hjärta och kan blicka in och till fullo. Det händer inte ofta.  Det är ingenting man kan räkna med, inget man kan ta för givet, men när det händer så stannar tiden. Om man ges det ska man ta vara på det som en skatt.  Det är en skatt.

Att njuta, huttra i skuggan under en handduk, att frysa och att svettas ihop. Allt är ett privilegium, en ynnest. Osminkad med tofs på en klippa vid havet. Hur kan något så bra finnas? I lilla Oxelösund finns det så stor njutning, och just nu saknar jag den, såhär efter sommaren.

Världen rymmer både himmel och helvete, de båda samsas dagarna i ända, men är det bara turen som avgör var vi hamnar varje dag? Mina steg, mina vägval, mina tankar, mitt pepp eller mitt depp avgör på vilken halva jag befinner mig. Var jag spelar spelet. Min inställning till livet avgör hur min dag blir. Det krävs inte att man är nationens intelligensresurs för att förstå det.

Bara jag avgör…vilket ansvar…men eftersom jag vill ha djupa innerliga kontakter så får jag mestadels det. För i mötet med den andres helvete och den andres himmel, inför den andra personens sällan granskande ögon, kan mitt osminkade jag på allvar förstå vad mitt ansvar innebär. Vad det innebär att vara människa. I mötet med min nästa, där raseras gränser och barriärer. Det är en fruktansvärt berikande upplevelse. Just där i de ögonblicken står livets mening skrivet i eldskrift.

Och sorg över de som inte fått uppleva denna hissnande insikt. Och sorg över att så många inte verkar förstå livets mening och klagar över skitsaker. Att självtron på att man är en gåva till mänskligheten borde vara ransonerad.

Jag sätter nyckeln i min dörr. Kliver in i mitt trygga hem där enbart mina tankar snurrar och ställer till det. Andra människor har andra saker, operationer, relationer, anställningsavtal som fallerar, sjukdomar, stressymptom som spökar, nya utbildningar som utmanar och kräver, barn och vuxna som kräver. Dygnet runt.

Livet kräver att jag kräver något för mig själv. och av mig själv förstås, icke att förglömma. Inte längre utplånar mig för att vara till lags.

Jag har träffat några den sista tiden som nått in i mitt innersta, utan att kräva något. Som jag fått vara mitt osminkade jag med, gråtit med och skrattat med. Det är nya människor, inte bara gamla vänner, för de vet jag redan att jag kan vara mig själv med, men jag har fått växa och utvecklas i min takt.

Sådana finns det inte många av. Osjälviska. Mina själsfränder. De jag vill ha nära mig och i mitt hjärta för evigt.

Men tack J för sommaren. Du är i mitt dreamteam. Tuc tuc…