Jag har haft svårt att tycka om mig själv och tro på mig
själv i hela mitt liv, har varit en osäker människa, sökare, tvivlare,
funderare. Inte kan väl jag? Den frågan
har ställts i mitt inre vet inte hur många gånger i mitt liv. Allt ställdes på
sin spets under åren på SJ då man hela dagarna fick höra hur värdelöst
företaget var, vilka skitar vi var och då scener som jag har svårt att förmedla
än idag utspelades. Men det har jag lagt bakom mig nu, allt är glömt och
förlåtet, jag tror människor mådde så dåligt att de fick ta ut sin frustration
på någon och där fanns vi. Så var det.
I alla fall så har jag liksom många haft skräck att tala
inför en grupp, det har varit hysterisk rädsla i hela mitt liv, idag vet skolan
bättre, de uppmuntrar barnen från början det är fantastiskt så att ingen ska
behöva vara så rädd som jag och många i min generation varit.
Jag har i vuxen ålder fått utmana mig och läsa på läsa på
läsa på och sen vågat stå inför grupp och prata och det var verkligen en
fantastisk känsla då man hade gjort det. Jag menar det var ju faktiskt ingen
annan som gjorde jobbet åt mig, jag fick pushning och stöttning hela vägen och
jag gjorde det. Men hade jag inte velat göra det så hade det aldrig gått.
Jag har haft drömmen att våga så länge och så fantastiskt
var det när jag hade genomfört det!! Och så mycket kunskaper jag förvärvade
under tiden, för allt handlar om att läsa på om ämnet man ska prata om. Läsa
läsa och visualisera sig själv där framme framför alla, cool, snyggt klädd
sminkad, ingen ser hur nervös jag är. Och så blev det! Häftigt! Och när man har
gjort det - infriat sitt löfte till sig själv, utmanat den värsta rädslan så
växer man och får nya uppfattningar om vad som är det värsta som kan hända. En
gång var min uppfattning att ” kunde jag klara av att stå på min mammas
begravning höggravid så kan jag genomföra vad som helst för ingenting kan vara
värre” men det var ju inte en positiv känsla, bara negativ och det är inte bra
att ha så negativa jämförelser.
Nu kan jag visualisera mig i strålglansen framför en skara
människor som lyssnar, så häftigt!
Ja i alla fall vart jag skulle komma var att jag har fler
rädslor. När vi fick vårat första barn, det hände i samma tidevarv som jag stod
på mammas begravning och naturligtvis var livet upp och ner då, det var svårt
att hantera kärlek och sorg så tätt, så vaknade en rädsla hos mig. Att lämna
honom. Att vi skulle dö ifrån detta underbara lilla barn som lyste upp min
tillvaro så det är fortfarandesvårt att sätta ord på den kärleken.
Jag insåg snabbt att det värsta som kunde hända var att vara
utan honom och då vaknade nya rädslor, att något skulle hända. Hända honom
eller oss något. Den känslan har bara vuxit med åren, blivit värre och värre
och hämmat mig från att göra saker på egen hand och har vi åkt bort båda två
tillsammans har jag haft ångest för tänk om något händer.
Att leva så har inte varit helt sunt, det hänger ihop med
det lilla barnet jag var som var hysteriskt rädd för att bli lämnad ensam. Att
mina föräldrar skulle dö.
Så väcktes känslan i vintras, mitt i min ålderskris (50
alltför snart) att ska jag då aldrig våga ge mig iväg på något äventyr? Ska min
rädsla och osäkerhet få hämma mig till den milda grad, jag som ändå genomfört
så mycket själv i mitt liv, plugg och nya jobb och kunskaper som är roliga att
ha och som lett till ett roligt jobb äntligen?
Så jag började bearbeta mig själv att våga flyga själv till
min gamla vän Iris som bott i Schweiz i halv sitt liv eller mer. Jag flyga
själv- otänkbart. Livrädd, svettig vid bara tanken. Men jag lovade henne dyrt
och heligt att komma och jag sviker inte ett löfte. Skratt och god mat var det
som lockade och miljöombyte.
Såå…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar