Plötsligt känns det som
allvar, mer allvar än jag orkar med, mer allvar än jag trodde det skulle vara.
Men innerst härinne under
ytan, den inför allmänheten aldrig krackelerade ytan, har jag under några år
vetat vilket hård verklighet det är. Att kroppen, den som ska ge mig mitt
uppehälle, strejkar, för fjärde gången i ordningen.
När insikten om det
ansträngande allvaret tog sig in och började mala runt i min hjärnas irrgångar
valde jag, kanske som många andra, att varje gång jag var på toa o bättrade på
läppstiftet och puffade till håret, att le mot mig själv och göra tummen upp,
och att tränga ut insikterna att nu är det allvar Mia…
Istället för att sänka
blicken, andas ut och säga till mitt i spegeln sämre jag ”ge upp nu”. Backa nu
och förstå. Nej jag valde att köra och inte begripa. Lägga locket på ett tag
till.
För jag vill inte ge upp. Jag
hatar att ge upp, hatar svagheten i mig. Så länge jag står upp, älskar livet,
mina barn och mina vänner så vill jag inte ge upp. Jag vill leva. Ha kul,
skratta.
Så nu sitter jag här igen, en
stund i livet, förhoppningsvis en kort sjukskrivning för att hämta upp mig och få
assistans innan jag är tillbaka igen. På banan. I vilken form och vilken
version vet jag inte, men den ska vara en uppdaterad version av mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar