Tinnitusse är här igen. Han har varit borta några år. Han var en icke omtyckt följeslagare under några ångestfyllda år efter systembolaget, i
arbetslöshet och nystart på nytt jobb, men eftersom jag sedan fann mig
tillrätta och mådde tillfälligt bra i livet så försvann han ut i rymden igen.
Nu sedan ja, närdå? Möjligen december, då han smugit sig in
i mitt liv, en påminnelse om att något inte är som det ska vara med mig.
Antagligen varnade han mig - och jag bara sekundsnabbt då och då konstaterade…att
han hade anlänt. Han inväntade katastrofen sittande på min axel. The evil one.
Men jag hoppas att han bara ville varna mig och inte ville mig nåt ont.
Det mycket mer ljud runt oss i kassan, i delikatessen var
det ljudet av ugnarna och telefonerna som intog våra hörselgångar om dagarna,
här är det varornas blippande hela tiden, ljudet av bandet och surret från
människorna, de man älskar, de som gör livet glatt. Men jag antar att tinnitus
är ett stressfenomen jag borde förväntat mig efter de senaste årens kämpande…
För mig känns det just nu så tungt, som en smärre katastrof
och det är inte lätt att se framåt alla gånger, när man misströstar om framtid.
Det finns alltid de som har det värre. Det vet jag.
Men det hjälper mig inte idag just nu i denna stund. När det
är mörkt. Jag får ta ljuspromenader och fylla mitt sinne med vackra vyer, syre,
humor, vänner och hoppet om att kunna ta mig tillbaka till mitt jobb, det
ställe jag trivs så bra på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar