Det är inte helt lätt att skriva en text om hösten. Jag har funderat länge på vad jag ville säga. Säga mig själv. Det är lätt att fastna i sprakande färger och andning och den klara rena luften som gästar oss ett tag. För mig har alltid hösten signalerat slut. Då hösten är i antågande så avslutas mitt år och därmed min årstid, den jag lever i och får energi i. Sommaren. Den jag njuter till fullo i 100 %. Jag är med sorg tvungen att ta adjö och för min egen skull krama ur det sista ur solens strålar. 

Sorgen över att det är ett helt år kvar tills jag får njuta till fullo igen har förlamat mig varje år så länge jag minns. Som om ingenting är viktigt när sommaren och värmen lämnat mig och lämnat avtryck i mitt hjärta.  

 Så höstdagjämningen den 22 markerar slut på sommaren, dagarna och nätterna är en stund på jorden lika långa. Vad spelar det mig för roll? Vad säger det mig egentligen? Hur påverkar det mig när den infaller och hur lång den är och när den förr har inträffat?

 Jag har fått i uppdrag att leva här och nu. Varje sekund, varje minut lika viktig, jag måste ta tillvara livet på jorden som getts mig. Jag kan inte leva för tre månader på året. Det är vansinne. Jag kan bli ursinnig på mig själv idag för att jag genom tider negligerat de övriga årstiderna, släpat mig framåt i höstvindar och genom slask utan att släppa in det vackra.

Att jag är så mentalt besatt av sommaren beror till en viss del på att häruppe i norr är alldeles för lång tid kall grå och dyster. Den invaderar sinnet, lamslår varje cell. Gör mig till en levande död i en ickevärld.

 När den vackra hösten kommer stiger jag inte upp med glädje på morgonen utan sträcker ut en fot och fryser, drar täcker tätare omkring mig, ber att få stanna kvar ett tag till. Artroshänderna och fötterna vill inte ut i kyla, de vill ha värme. De ännu så länge för stela nackmusklerna protesterar gravt och jag förstår inte hur motivera mig gå upp.

 Så. Hur? Hur ska jag kunna börja leva då? Ska jag vänta på att livet ska komma till mig eller ska jag söka upp det?

Ska jag fortsätta min färd mot isvaken på den tunna isen eller ska jag koppla på hundspannet och följa med åt motsatt håll?

 Jag har redan gjort det. Denna underbara sommar har jag påbörjat en resa mot mitt inre som förhoppningsvis också ska kunna ses i det yttre. Jag yogar, mediterar, läser, dricker, te, myser i min soffa och njuter av min kanin. Som kryper närmare och närmare mig för allt längre stunder.

 Att få kärleken av henne tillbaka för det jag ger henne betyder allt i den värld där kärleken oftast lyser med sin frånvaro. Den rena enkla tilliten och kärleken hon visar mig, den hade jag glömt. Den fanns i mina föräldrar och den fanns i mig och den fanns i mina barn. Åt den jag var då gavs den och den jag var då gav.

För länge sen. Så länge nu har jag levat utan den. Ensam.

Tills nu. När hösten är här. Och kärleken. Så välkommen. För första gången.