Hon stillar sig. Hulkningarna avtar.

Betraktar havet utanför fönstret.

Bakom gardinen.

Havet alltid i rörelse, aldrig stilla.

Äntligen ser hon det vackra.

Ingen behöver se hennes röda ögon.

Det fula finns bara inom henne.

Fortfarande.

För alltid.

Hon som svek.

Hon som inte klarade av livet som det var.

Hon var den som inte orkade inte bli tagen på allvar.

Inte känna sig uppskattad.

Hon var den som inte orkade att inte få skratta hejdlöst.

Hon fick tystnad.

Skulle hon ha varit glad åt det?

Ångest och vånda alltför många år.

Greppet har inte släppt ännu riktigt.

Men snart.