Tänker jag efter mycket om och men och tänkande publicera en text jag inte orkat skriva på sjutton år. Men nu har jag utmanat mig så många gånger så det känns inte jobbigt längre.
Jag har skrivit en text som snart kommer och förordet kommer här, och orkar jag inte så raderar jag detta sen.
Det var inte en dröm som krossades det var verkligheten. Då och för evigt förändrades världen till något jag inte kunde sätta fingret på. Den ursprungliga formen kom inte tillbaka, det var bara att inse. Det är inte alltid jag vill leva i den nya världen. Jag vill glömma. Men den nya världen tränger sig på, den vill att jag vill dit. Fast jag inte alltid vill.
Mycket vill jag glömma och allt vill jag komma ihåg. Att leva i detta kaos tär på kropp cell hjärna och hud. Hudlös ibland och med sträckt rygg ibland. Gråtande med en vän och skrattande så mascaran rinner. Det är jag. Då, idag och för alltid. Bambi och Bamse förkroppsligad. Det är jag.
Den som inte vill den väljer bort det som kommer. och går den enkla vägen. Den jag aldrig kunnat gå. Mitt liv handlar inte om incest eller misshandel eller så fruktansvärda saker, bara vanlig enkel sorg efter någon. Och Livet man inte får ihop efter att flera olika saker sker.
Den här texten är från allas liv, det vet jag. Ingen är förskonad, ingen kommer att vara förskonad från sorg. det är något man måste gå genom för att gå vidare, se ljuset se livet.
Den är inte kronologisk, den är osammanhängande ibland. den är efterarbetad och genomtänkt men ändå återgiven som det var och är. den är nu den är då och den är mittemellan.
Hjälp vad gör jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar