Om sorg

När jag var redo att bli mamma, när jag äntligen skulle till att förstå en mammas förtjusning att berätta om sitt barn, när jag äntligen skulle kunna förstå kärleken till ett barn, då skulle jag äntligen bli varse hennes kärlek till mig.


Då försvann hon.

Från mig och alla andra som älskade henne.


Det var för tidigt. Det är alltid för tidigt. Det finns inte någonstans rätt tid, rätt tillfälle för död, för de som är kvar.

Jag kan fortfarande se henne, inte helt klart men med en blå blus. Jag kan än i dag känna hennes händer, ådriga telefonisthänder, förnimmer henne jämte mig fortfarande, jag vänder mig om och ser henne, är det för att jag inte släppt taget? Vill jag släppa taget?

Är sorgen enbart kärlek? Inte ska man väl utrota kärleken? Vad är det jag är rädd för? Det går fortfarande att återkalla upplevelsen av henne, höra hennes röst i telefonen, fnissen. Jag ser mig själv i lägenheten, stryker över bokryggarna, betraktandes den rosa porslinsharen hon fick i present(som står i min kryddhylla nu), lexikonet vi använde till korsordsläsning och när vi blev för trötta ” nej nu får det bli vad det vill”. Jag gråter. Jag älskar. Och jag sörjer att jag inte kunnat ge utlopp för kärleken.

Jag skriver här och nu, från det här livet där jag är nu, hon är någon annan stans, inte så långt bort, men ändå i evigheten. Dit jag ämnar ta mig när jag packat klart här i det här livet, men inte förrän då. Inte förrän jag är redo och det kommer att dröja det vet jag, för jag älskar livet.

Jag ville inte vara fast i denna sorg, denna fruktansvärda sorg, den som blottlades när skalet började rämna. När alla åar blivit en flod där jag bara följde med i ren desperation. Jag visste att sorgen fanns, jag visste att livet stängdes av den dagen hon försvann, och ingen förmådde öppna upp det för mig. Bara jag själv kunde det, med hjälp.

Dagen hon dog stängdes jag av släcktes jag ner. Allt dog och jag började bygga på väggarna med cement, gjorde dem hårdare, muren mer oraserbar.

För jag kan ju inte balla ur, jag är ju den duktiga, den starka, mamman och frun som klarar allt, precis som hon var. Mamma.

Herregud hur hon måste lidit, hur saker måste svidit inom henne, som det gör hos oss alla, hur sorger påverkade henne, de hon måste ha stängt in som jag gjorde…

Det gör ont att förstå idag, då jag levt 45 år av mitt liv.

Hon är borta, jag lämnade henne på Dragspelsgatan för evigt. Hon är där när jag kommer dit, hennes ande svävar där, hon har aldrig funnits någon annan stans. Jag ser henne överallt där, i sin jacka, sin sommarblus, med sin cykel, sitt leende. Hon sitter där och betraktar mig, hon är inte här.

Jag har inga minnen av henne här. Jag har bara sorg här. En sorg som aldrig riktigt släpper sitt grepp.

Jag blev alldeles för ensam kvar och vågade inte släppa fram sorgen. Jag kunde inte släppa den. Den förtärde mig, så länge. Det är så orättvist att bli lämnad i detta eviga mörker, som sorgen är. Det är konstigt att vara här, kvar i livet, när hon är borta för evigt.

Jag vill bli av med sorgen, inte somna och vakna av att den finns kvar. Den är så tung, som en sten. Var ska jag lägga den för att bli av med den? Var finns det plats för min sorg, så att jag kan slippa den, varför kan jag inte gräva ner den under en sten? sudda ut den, hänga upp den i ett träd där den får fladdra fritt, buteljera den och kasta den i havet så den flyter iväg?

Vad kostar det att bli av med den? Går det att köpa sig fri?

Jag måste acceptera att det verkligen är aldrig mer, jag får aldrig mer uppleva henne, känna henne, skratta med henne. Ingenting kan ändra på det, inte regn, snö eller vind. Glittret är obarmhärtigt ibland. Det är orättvist att det får vara så vackert vid havet, att maten smakar gott och jag skrattar. Hon är borta.

Det har runnit mycket vatten runt jorden, det har blivit så många nya vårar, solen har skinit otaliga somrar och hon är fortfarande borta.

De vita björkarnas grenar har blivit gröna så många gånger, och jag har suttit stilla vid vatten så många gånger, jag har gråtande klivit ner i havet så många gånger, dolt mina tårar i vattnet, känt vördnad inför havet, inför att hon är nära mig där. Och saknat, bitit ihop men inte brutit ihop. Och månen har gått runt jorden så många gånger, jag har tittat förundrats över dess sken, undrat om den vill mig något, om hon har ett budskap till mig.

Stå ut Mia.

I stjärnornas evighetsblänk finns en oändlig längtan, som lägger ett lock över allt. Vad ska jag göra med denna tomhet, denna fruktansvärda längtan efter det som inte finns som omger mig, kryper in i alla vrår, invaderar mitt hjärta.

Man kan inte gråta när man är mamma och ska orka. Eller? Min strupe har under åren av återhållen gråt, under åren då allt snörpts åt i arbetsliv och privatliv, protesterat och haft infektioner. Varit förvriden, haft svårt att andas, haft svårt att gråta, inte varit redo för gråt. Men nu kan jag gråta. Ibland. i min ensamhet. 16 år försent.

Tänk vad man måste minnas och vad man inte kan glömma. Och vad man aldrig någonsin vill glömma.

Varför ska man glömma, varför ska man förtränga? Det går ju ändå inte.

Jag minns ögonblicket då svärmor kom. De förvridna ansiktena runt mig. De beklagande ansiktena och insikten som en chock. Det var som en chockvåg, nu dör jag själv, nu är det slut. Och jag såg i deras ansikten att nu du Mia nu är du ensam, för evigt.

Allt dog, fåglarnas sång var med ens borta, blommorna bleknade, det var ingen färg på kaffet eller teet, inga rätter hade smak. Allt blev grått, svart. Och ändå var det så vackert där nere, på det vackraste stället på jorden, i sommarstugan, vattnet som forsade, solen som glittrade, jag fick till och med en puff i ryggen av henne på kvällen.

Jag hatade det vackra, för nästan allt vackert inom mig var borta.

Men jag hade ett barn inom mig som fick mig att orka vidare. Han skulle snart anlända. Han slutade växa den veckan. Han föddes fullgången men vägde 2,4 kg. jag slutade leva och han fick ta smällen. Min förste, så älskad.

Så vad skulle jag göra med tomheten och mörkret som omgav mig? Det skulle aldrig mer bli samma värld igen, trots att julklappar existerar år efter år. Världen är för evigt ruckad, förändrad, ur spår från sin bana, det kommer aldrig mer falla samma snöflinga på exakt samma plats och jag kommer aldrig mer att le med ögonen. Så kändes det. Och jag dog cell för cell.

Stängde ner mig själv.

Jag är ensam ensam. Inget ger tröst och det är skönare med frågorna än med svaren.
Jag förtärdes av längtan som så många som förlorat, jag är tom. Det som fyller mig är kärleken. Till de här barnen, kärleken överskuggar allt annat i mitt liv. Jag är besatt av den. Jag ville leva, jag ville skratta och ha kul, men runt mig snurrade livet för fort, och inom förtärdes jag av att inte släppa fram sorgen.

Jag såg ju när jag lyfte huvudet, jag såg allt klart men det saknades ljus, när skulle ljuset återvända? Jag levde bara i ett mörkrum. Jag framkallade min egen film i mörkrummet. Den var svartvit.

Minns den första lördagen, en vecka efter hon försvann. Klockan 20 25 slår ett fönster igen, hårdare än det borde. Var det klockslaget då hon dog? Det kommer en dag när jag hittar hennes örhänge i sängen med pluppen på. Jag hade haft det på mig ett tag.

Vad gör jag, är jag frisk? Jag gråter inte längre, jag är blytung, sörjande men bara inom mig. Orkar bara vara gam, orkar inte hålla mig upprätt. Vill inte. Vill ligga skrika, gråta, dö. Det mest absurda är att hon försvann från mig, såhär. Nu och för alltid.

Jag vill lägga det bakom mig men ändå fortfarande få förnimma händerna, arbetarhänderna, ådriga telefonisthänder, skratten, de pliriga ögonen.

Vad vet den om sorg som aldrig sörjt, vad vet den om andras sorg som endast levt i sin egen? Jag vet inget jag är stum. Jag kan inte längre formulera mig. Jag är galen. Helgalen.

De sista åren har jag sett på mils avstånd, genom dimmiga linser, berörts men av fel saker.
Inte släppt in någon glädje.

Det var inte en dröm som krossades det var verkligheten. Då och för evigt förändrades världen till något jag inte kunde sätta fingret på. Den ursprungliga formen kom inte tillbaka, det var bara att inse. Det är inte alltid jag vill leva i den nya världen. Jag vill glömma.

Men om sorg är kärlek så går det inte att avsäga sig den. Kärleken finns ju för evigt, alltså är sorgen också en följeslagare genom livet. Ingen är osårbar. Jag fick leva med henne, uppleva tryggheten, hon lärde mig vad kärlek var, att ge kärlek till barn.

Och det gör jag nu.

Drömmar kommer till mig, några stycken, så klara där jag mött henne. I tvättstugan, jag bankar på och står och väntar på att hon ska öppna. Väntar på lukten av rena lakan. Då kommer hissen ner med henne i. ”Där är du ju” säger jag och så möts vi i en kram. En hård kram och jag vill inte släppa. Aldrig någonsin, jag är beredd att släppa allt jag har för att få stå kvar i kramen, för evigt.

Såna drömmar sliter hjärtat ur mig. Önskar ingen den upplevelsen. Jag har vaknat kallsvettig många gånger, gråtit vilt efter de drömmarna, där jag praktiskt taget kunnat ta på henne.
Mina år med henne är bara minnen nu. Mot min vilja och med smärta ibland. Jag vill lämna sorgen nu, minnas med glädje istället. Se henne bland stjärnorna och inse att hon har det bra, hoppas att hon saknar mig som jag saknar henne. Trösten har varit många gånger att ha hennes saker runt mig, att hon är nära då, jag har anat henne här i huset. Hon var bara här i mitt hus en gång.

Jag vet att jag får träffa henne igen och att dagen kommer då jag får svar på alla mina frågor, så som den om hon visste hon att hon skulle dö när hon dog, blev hon ledsen? Hur känns det att dö?

Men ensamheten är alltjämt min parhäst genom livet. På dess rygg rider jag alltjämt genom livet. Mot min vilja och against the wind.

Vissa stunder kommer den isande känslan av ensamhet och då är det inte bara sorg, då invaderar mitt förbannade grubblande mitt sinne, gör mig ensam i vimlet. Ensam i grubblerier, ensam mot världen.

Men dagen kommer då jag packat klart här kommer att få den där kramen av henne igen och då kommer jag kanske inte känna mig ensam mer.