Igår är historia, i morgon är ett mysterium, i dag är en gåva..
Detta skrev någon jag inte känner inne på facebook. Allt i livet är en källa till inspiration. En människa som tog på mig nu i veckan fyllde mig med mer värme än jag fått på länge, hon gjorde något med min kropp, med ett muskelfäste. Jag kommer absolut att anlita henne, det var en fantastisk känsla. Jag behöver känslor jag behöver livsgnista, värme, ögonkontakt, någon som ser mig, någon jag kan se.
Utöver familjekontakt där jag har den värme jag behöver har jag mest motarbete från myndigheter. främst a-kassan. Den tar död på min livsglädje, trots att det ska vara en övergångsförsäkring i trygghetssystemet. Den påverkar mer än jag vill.
Livet påverkar min personlighet mer än jag vill. Jag vill leva, vill inspirera, inte dra ner andra i skiten. Allt jag utsätts för ger ringar på vattnet ganska långt iväg. Vet inte om ringarna är större här inne eller därute. Men i vilket fall är jag där jag är idag och jag har inte blivit galen ännu. Och jag har inte dött, kanske lite har dött inom mig successivt men det som lever inom mig är starkare, mer spirande.
Kan det vara hoppet som lever tro? Jag vet att den längsta resan antagligen är framför mig. Den jag inte gjort ännu. Erfarenheterna jag kommer att få, plocka på mig längs med vägen kommer att hjälpa mig. Har jag äntligen tilliten jag saknar? Är inte själen bruten längre? Har den blivit hel?
Jag har låtit det regna i mitt hår. Låtit vattnet rinna över ansiktet. Låtit vinden och träden tala till mig. Har känt mig så ensam men vetat att någonstans finns det hopp.
Jag har gått ut med en hund ett tag, utmanat mig där också, för jag är måttligt road av hundar, men jag ville lära mig. Ville se om kärleken hund människa bara kan uppstå, om rädslor kan övervinnas.
Hon är rar den där Zilla som jag går ut med ibland. Jag saknar henne jättemycket nu när jag pluggar. Hon blev så glad när jag kom…men i morgon eller i dag rättare sagt ska jag ut med henne igen..härligt!
Natti friends!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar