Jag blir kallsvettig vid tanken på att jag är ensam.
Och jag svettas när jag betänker hur livet är för oss.
Är jag ensam i det här?
Jag vill inte göra det. Men jag
gör det ändå .
Det var ju inte såhär det skulle bli men det var såhär det blev
Jag söker min plats i kosmos, ser mina brister och frustrationer och ogillar dem smått
men de är nödvändiga
därför att
de är egentligen en djupare insikt
i att vi ingår i en plan, i ett världsallt.

Jag vill verkligen fatta att lidande också är en nödvändig del av livet,
och jag tror att om vi vidgar våra sinnen kanske fler vågar sig fram och berätta.
Om sitt
och sina lidanden - bredda förståelsen. Inse att motgångar är vägen till en högre insikt, där total
klarsyn råder, om allt och alla.
Inviga alla i insiktens värld. Den som gör så ont.
Gör en sömnlös.
Fast kanske vi aldrig kommer dit, kanske det aldrig tar slut.
Kanske när vi mått dit och bultats och hamrats och svetsats ihop på vägen,
kanske öppnar sig en ny värld, nya mål, högre skyar

kanske får husen fler våningar dit hissen kan nå.
men tänk om hissen aldrig når översta våningen ens? Den kanske stannar mittemellan två våningar, som
jag fruktade i höghuset i
Frölunda
under min uppväxt.
Strömavbrott. Det värsta som kunde ske.Tänk om det verkligen tar stopp...

Men världen och därmed livet är ju oändligt, vi ändrar ju bara form efteråt.
Hjälp vad stort allt blev.
Jag är rädd.
Detaljer ur vårt tidigare liv, det som format oss på vägen är värdefullt att känna till
men kanske bättre att släppa sen, vi kanske skulle ägna mer
kraft
åt de utmaningar som sänds oss i nuet.
Nu idag heute, jetzt, alle tagen, au jourd ´hui tror jag det heter på utländska.

Fast stavningen är antagligen inte rätt längre. Mycket är glömt och begravet. Både nyttigt och onyttigt.
Om man gräver ner sig i sina karaktärsfel och inget gör åt dem och blir man en produkt av dem.
Man intalar sig vad man kan och inte kan och då är det precis det som sker. Precis på sekunden.

Därför måste man kämpa varje sekund. Som jag gör. Jag lägger aldrig ner vapnet helt. Jag kämpar
varje sekund.Numera, gräver inte ner mig längre. Jag kämpar inte hellre kroppsligt,
Jag lägger mig ner och dör en stund ibland men reser mig och slåss igen. Vad det leder till det vet jag
inte
ännu.
Undanflykter har alltid funnits i mängd
för att slippa ta itu med livet. Just nu.

Om alla människor förstod att vi är enskilda människor
men ändå i beroendeställning
till varandra
så skulle vi nog skapa en
good enough värld. För oss alla att leva i .

Vad är en good enough värld.
Vi har skilda uppgifter i livet, vi alla här, men vi behöver
varandra, både lika och olika människor för att utföra våra livsuppgifter, det som gör att
mänskligheten utvecklas.
Bara genom sammanhållning kan vi föras vidare Inte genom att konkurrera med varandra.

Vi vet vad vår livsuppgift är. Någonstans därinne i själen.
Men kan vi genomföra den ensamma?

Den mest omvälvande händelsen i mitt liv är inte inbillning. Den är verklighet.
Det var mammas död och barnets födelse, inom samma tisdrymd
Smärtsam verklighet
Och ja- det är en tröst att veta att jag inte är ensam om den.
För därute pågår människornas
Vardag och kamp
de traskar omkring där drömmar, smärta och hopp spirar eller härsknar.
Så vart är vi på väg?

Vart vill vi komma? Och när?