Mitt liv är fragment fram tills nu, denna stund jag sitter här är jag bara närvarande i nuet.
Det har verkligen varit ett slit genom åren med att bli hel, känna mig älskad och värdefull, jag har pressa mig själv till det yttersta gång på gång, hoppat av och börjat nytt arbete, tagit in mer och mer information efter åren av stress på SJ.
Åren av stress på SJ ställde till det och ingen annan än jag är skyldig till att ha missbrukat mig själv.
Så nu har jag återigen börjat om, ekonomiutbildning, jag fnissar lite för mig själv faktiskt för jag var kass på matte i skolan och ändå har jag jobbat med sälj i hela mitt liv. Det är bara det sista jobbet som var sälj utan pengar. Det passade mig perfekt, jag älskade det. Att ” bara få skapa relation” till en kund, att få sälja utan att se en peng. Fantastiskt.
Men det sliter att börja om. Och jag ruvar på hämnd. Jag vill ringa och skrika i luren till a-kassan att tack för att jag inte får mer jobb hos den arbetsgivaren. Han vill antagligen inte ha mig mer på grund av pappersarbetet. Ledsamt.
Men mycket har jag lärt mig. Och det är körigt att lära sig, vad det än är.
Men det sorgligaste är att vissa världar är så stängda. Att det jag helst av allt i hela världen ville var att komma in på en tidning. Och det gick inte, det var så stängt, det var som att gå in i väggen…inte ens som praktikant…så sorgset.
För den enda gången jag känner mig fullständigt lugn, har fullständig ro i själen (förutom med de där barnen i min närhet) är då jag sitter vid tangentbordet och skriver. När jag trycker på knappen och lämnar något till bloggen. Underbart.
Så jag undrar lite när man plockat in så mycket erfarenhet och information att allt liksom lägger sig tilrätta och man kan luta sig tillbaka på altanen med tända ljus och älska livet till fullo.
Jakten går vidare. Fast inte i kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar