På denna resa i kosmos i vintergatan som vi gör händer verkligen allsköns skit och allsköns härligt.
När stjärnorna ställer sig rätt och solen lyser ner däruppifrån på oss, då kan livet verkligen njutas, och då känns det fel att i samma text nämna det som tar ner en.
Kanske man kan lära sig att se livet från den ljusa sidan. Att mota bort det mörka med att låta det ljusa fylla en. Alla varma kommentarer från vänner som gläds med en. Det är så fantastiskt.
Jag kan till och med skratta åt att jag en gång skrev CV och personliga brev för att ta mig ut från SJ som måste låtit desperata. Inte konstigt att man inte fick något nytt jobb. Jag har inte sparat de breven kan jag säga…
Hårdare är det nu då jag haft två nya jobb, genomfört en utbildning i journalistik och ändå inte fått jobb. Vet ju inte om det beror på mig personligen eller om livet är så jävligt så att ingen någonsin mer anställer någon.
Om alla arbetsgivare därute lever med kniven på strupen. Så att jag aldrig mer kommer att få ett jobb.
Det enda stället just nu jag är fullständigt trygg på är i mitt hem. Jag älskar mitt hem. Mina lila detaljer, tavlorna, möblerna, allt som är mig nära och tryggt. Mjuka filtar runt oss i soffan.
Den enda gången jag är riktigt trygg är också i närvaron av min familj, med en tolvårings handflata utanpå min hand, när jag betraktar en sovande sextonåring med en fot utanför täcket. När jag får somna nära min man min bäste vän. När vi äter, tänder ljus, myser
.
Ska jag våga se framtiden ljust, hur plugga in hopp i mitt förmörkade sinne. Det är inte lätt att plugga, det är jättetufft. Känner mig helkass, hu vet inte alls vad jag gett mig in på.
Hoppas det känns bättre denna vecka. Haft en lugn helg, som sig bör, det måste man för att orka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar