Slutna ögon.

Det finns stunder då jag sluter ögonen. Det händer inte så ofta just nu, hela jag är på helspänn av jakten från a-kassan. Hela jag har kämpat sen mitten av augusti för jobb, mot a-kassans påminnelsebrev, hotelser om omprövning av ersättningen ifall inte intyg inkommer som redan skickats, hela jag har också haft jobb och fått be om anställningsintyg och arbetsgivarintyg för att skicka samtidigt som jag ska ange rätt på kassakorten fast jag inte får något betalt.

”Kan absolut förstå ditt tänkande men tyvärr är det inte så enkelt” är svaret på mina vädjanden om mänsklighet. För att slippa. För att slippa hotelser, standardkränkningar . Standardsvar till alla är det som gäller. Finns inget annat, ingen ser människan, den som kämpat så länge, den som vill jobba men bara blir motarbetad med en massa pappersarbete som det känns. Ingen myndighet besitter mänsklighet, det är total frånvaro av mänskligt liv. Bara själslig död.

Skit samma om alla blir nere, får käka piller, blir ledsna och deppiga över tidens press. Skit samma om människor inte orkar tillbaka efter alla års stress i arbetslivet, bara de får skicka ut sina standardsvar. ”om inte begärda uppgifterna kommer in senast xxxx kan rätten till ersättning komma att omprövas” Hur kan man ses sig i spegeln och skicka sådana brev till medmänniskor. Jag bara undrar.

Hur kan man leva med sig själv när man vet hur det man gör pressar livet ur folk?

Jurk jag kräks. Jag vill ha kärlek, finhet, gos och mys. Jag vill ha känslor inte kyla.

Så i alla fall. Då jag vågar sluta ögonen en stund så framträder bilder. Om jag råkar ligga i sängen med ett barn och smugit in min hand i hans handflata, känner värmen och hör snusningarna så kommer minnena. Minnena av dem när de var små, tultade runt, man kunde pussa och gosa som man ville, man kunde dansa en stillsam dans i köket med ett huvud mot sin axel och man kunde bara betrakta.

Nu måste man betrakta i smyg annars blir det ” VA”? Vaere? Rör mig inte, vad vill du? Ja vad är det mamma? Jag får knappt betrakta finnkampen, jag får bara minnas en mjuk vad. I smyg får jag känna, när de somnat, och när de är på sällsynt gott humör. Jag vill ju ha dem på gott humör. Och jag vill träta lite, sätta upp lite gränser, för att det är en föräldrauppgift.

Men denna kärlek håller mig flytande i det piskande havet. För jag vet att de älskar mig lika mycket som jag älskar dem. Och inget annat är viktigt, bara vi för evigt finns för varandra. Familjen. Sedan 22 år.

Smulorna från a-kassans bord skulle jag vilja kunna sopa ner på golvet om jag bara fick leva för kärleken. Den som jag förnimmer i ett sovande barns handflata, den som går in i mitt sinne, mina porer, invaderar mina slemhinnor, mina näthinnor. Kärleken finns i en lila filt i en grå soffa, när som helst om dygnet.

Om jag bara kunde det. Ingen vore lyckligare än jag. Jag vill slippa den sprängande huvudvärken, lätta upp tungsinnet. Älska livet igen.

Jag vill inte öppna mina slutna ögon just nu. Livet är fint idag. Jag har känt kärleken idag från kurskamrater och från familjen. Och jag har avväpnat a-kassan. För den här gången.