onsdag 30 januari 2019
tisdag 29 januari 2019
För två år sedan
I juni för snart två år sedan
tog min yngste son studenten. Han var så vacker, vackrare än han någonsin
varit. Jag tittade på honom så stolt. Hans alltid så vinnande leende mot mig,
mot oss alla, så lättad att det var över, glad och stolt. Jag kunde sekundsnabbt
känna hur jag själv kände då jag själv gick ur skolan, inte ett bekymmer i hela
världen.
Drygt en månad tidigare hade
jag flyttat från det som varit mitt hem i 23 år till en lägenhet. Jag hade
lämnat honom och hans far på adressen av orsaker jag eventuellt möjligen kanske
någon gång blir i stånd att återkomma om.
Då vi stod på festen och hans
bror höll ett hjärtefint tal till sin bror så var jag tvungen att till honom viska
mellan två ögon att jag orkar inte hålla något tal denna gången. På hans brors
student gjorde jag det och jag kände mig ytterst misslyckad för att jag inte
orkade. Men jag orkade inte med att det skulle braka åt skogen och jag skulle
bryta samman av rörelse och jag ville inte att någon annan skulle göra det den
dagen heller, så jag avstod.
Då kände jag mig värdelös,
men idag vill jag se att jag var stark nog att inte ens försöka. Jag hade
samvetskval nog varje dag för att ha brutit upp efter 30 år.
Jag hade gjort en liten bok
till honom, med roliga saker han sagt och gjort under åren, och lite enkla
kloka ord jag hoppades att han skulle ha med sig till framtiden. Där vi är nu
bland annat. Tyvärr har denna bok försvunnit mystiskt. Jag tänkte att jag kunde
lägga in hans lilla tal här. Han har fått det på mejl efter studenten.
Det finns några saker som alltid kommer upp i skallen när
jag tänker tillbaka på åren som gått.
Det ena är de otroligt blå ögonen jag stirrade in i när du
var alldeles nykläckt,
Det andra är vid besöket av bvc sköterskan så tittade hon
på dig i ungefär 3 sekunder och så sa hon ” det där är inget lugnt barn”.
Det tredje är hur mycket och gärna du ville leka med din
bror jämt. Hur arg du var när han inte ville. Spelar ingen roll att det blåste
storm ute du skulle spela badminton med honom.
Det ” lugna” barnet med den starka viljan. Det är du det.
Det var inte en gång jag fick bära hem dig arg som ett bi när du inte fått
bestämma eller basa över dina vänner på gården. Självklart var jag också arg
som ett bi. Tvillingar är vi båda två, samma humör…
Det var full fart jämt, mycket bus och stoj men också tack
o lov mycket gos även om det fick ske i hemlighet.
Inom idrotten har det gått din väg. Vilken sport du än
gett dig in på har du fallenhet för, det är inte alla som behärskar såväl
bollsporter som skateboard o rullskridskor. Vissa har det bara. Nu har du
fastnat för fotbollen och det är spännande att följa dig.
Du är också en given ledare i de flesta sammanhang.
Lagkapten i fotbollslaget när du var yngre och allt om oftast den drivande
styrande i skolarbetena. Turligt nog har det gått bra för dig genom skoltiden.
Vi är stolta över de bragder du genomfört eftersom du såväl som alla andra
kämpar med dig själv.
Så idag står vi här, och du ska ta klivet ut i
vuxenvärlden, leta jobb och börja försörja oss. – dig menar jag förstås. Vad du
än väljer att göra så hoppas jag du får göra det med glädje. Eller rättare
sagt- se till att göra det med glädje. Att välja glädjen är viktigt i livet.
Det är din dag idag. Något jag sa när Ponte tog studenten
var att ta vara på det nätverk du har omkring dig. Vi alla här kommer finnas
för dig – så länge vi lever. Kärleken försvinner inte , så länge vi lever, vi
som finns här runt dig, så lever kärleken. Sedan lever den vidare i hjärtat.
Vi är så stolta över dig idag och alla dagar!
Det sista jag skulle vilja säga är att när jag var liten
så sa alltid min mamma att barn väljer sina föräldrar och jag ville så gärna
tro på det eftersom jag älskade henne så enormt. Naturligtvis är det inte så-
men idag denna dag skulle jag gärna vilja tro att det var jag som valde er och
inga andra.
Kärlek! Mamsen
måndag 28 januari 2019
Då.
Jag har ett foto av mig själv. Det är 25 år gammalt. Det är
från den 2 juli 1994.
Jag ligger på en klippa och solar, gravid med två månader
kvar till förlossningen. Det var en varm sommar 1994. Det var fotbolls VM i
USA.
Den dagen, lördagen den 2 juli 1994 ligger jag på en klippa
i Frölunda och som alltid när jag hamnar i solen på en klippa så njuter jag. Jag
njuter alltid av strålarna som ger mig liv, har gjort det många gånger innan och ännu fler gånger efter den dagen. Hela jag dras obönhörligt till hav
och sol, mina livgivande element i livet.
Den dagen. Det var liksom osannolikt att något skulle hända
då. Inget ont kunde ske när man mår så bra. Det var ju en härlig dag, ljumma
vindar, det var en underbar tid och en ännu ljuvligare tid som skulle komma. Vi
skulle bli föräldrar. Inget agg fanns på den tiden mot något i hela världen,
vad jag vill minnas idag i alla fall.
Vi bestämde oss för att åka hemåt igen efter en vecka i
Frölunda hos min mamma, jag och min kärlek, han som jag något senare gifte mig med, pappan
till mina barn.
Jag minns vad hon serverade oss till efterrätt innan vi åkte, det var
ägglikörglass. Antagligen hjälpte jag inte till nämnvärt att plocka av efter
mig, men jag städade upp min gamla barndomsrum, packade in den medhavda svarta lilla kaninen och så åkte
vi hemåt, till ostkust. Klockan var nog 16.30 och den varma dagen övergick till en något ljummare
eftermiddag och kväll.
Två dagar senare kommer kvinnan som två månader senare blev mina barns farmor ner
till stugan där vi fortsatte vår semester. När hon
kliver in i köket där jag skulle göra kaffe till henne stannar världen.
Kvinnan som skulle blivit mina barns mormor försvann från oss ca 4 timmar efter vi lämnat Frölunda, i en hiss i huset där hon bott i 31 år. Och livet svängde, det enda jag kommer på är retrograd. Allt stannade där, då , den sekunden och det fanns bara varför? Varför just den stunden i livet? Varför just då?
Kvinnan som skulle blivit mina barns mormor försvann från oss ca 4 timmar efter vi lämnat Frölunda, i en hiss i huset där hon bott i 31 år. Och livet svängde, det enda jag kommer på är retrograd. Allt stannade där, då , den sekunden och det fanns bara varför? Varför just den stunden i livet? Varför just då?
Allt blev så futtigt, all lycka rann ur mina händer, jag
blev inte ens glad över att smeka en den mjuka pälsen på min kanin längre, maten smakade inte, den fastnade i halsen, färgerna
försvann ur mitt synfält.
När jag senare ställts inför svårigheter i livet har jag
slutit ögonen och frammanat synen av mig själv höggravid på hennes begravning.
På söndag skulle hon ha fyllt 91. Hennes dag. Alltid hennes
dag.
Barnet, som blev en pojke slutade växa i min mage den veckan och jag har
aldrig förmått mig äta ägglikörglass igen.
söndag 27 januari 2019
lördag 26 januari 2019
Snälla. Vad är det som
händer?
Vad försiggår i en mans huvud
när han skjuter ihjäl sina barn. Vad är det som lett fram till detta? Vad vad
vad? För i jösse namn. Hur kan man skjuta sina barn. Och ta sitt liv. Hur är
det möjligt?
Jag orkar inte ta in. Jag
älskar mina barn. Mer än livet självt. Hjälp mig här. Hjälp mig överleva…
Antar att vi kommer få veta
vad som lett fram till detta fruktansvärda. Men det gör liksom ont in i märgen…ut
i varenda por. Så vidrigt.
Och någonstans finns det
säkert en mamma också som ska överleva. och mor och farföräldrar. Gud vilken smärta. Min försvinner när jag tänker på det här...
Det var en man som gick till läkaren. Han var mycket nedstämd och berättade det för läkaren.
Läkaren lyssnade och sa efter en stund:
- "Vad du behöver är uppmuntran och något spännande att titta på. Jag föreslår att du går å tittar på clownen Jaques som uppträder här i staden nu."
Det blev tyst och sedan sa mannen:
- "Det är ju jag som är clownen Jaques..."
Läkaren lyssnade och sa efter en stund:
- "Vad du behöver är uppmuntran och något spännande att titta på. Jag föreslår att du går å tittar på clownen Jaques som uppträder här i staden nu."
Det blev tyst och sedan sa mannen:
- "Det är ju jag som är clownen Jaques..."
fredag 25 januari 2019
torsdag 24 januari 2019
Han är tillbaka
Tinnitusse är här igen. Han har varit borta några år. Han var en icke omtyckt följeslagare under några ångestfyllda år efter systembolaget, i
arbetslöshet och nystart på nytt jobb, men eftersom jag sedan fann mig
tillrätta och mådde tillfälligt bra i livet så försvann han ut i rymden igen.
Nu sedan ja, närdå? Möjligen december, då han smugit sig in
i mitt liv, en påminnelse om att något inte är som det ska vara med mig.
Antagligen varnade han mig - och jag bara sekundsnabbt då och då konstaterade…att
han hade anlänt. Han inväntade katastrofen sittande på min axel. The evil one.
Men jag hoppas att han bara ville varna mig och inte ville mig nåt ont.
Det mycket mer ljud runt oss i kassan, i delikatessen var
det ljudet av ugnarna och telefonerna som intog våra hörselgångar om dagarna,
här är det varornas blippande hela tiden, ljudet av bandet och surret från
människorna, de man älskar, de som gör livet glatt. Men jag antar att tinnitus
är ett stressfenomen jag borde förväntat mig efter de senaste årens kämpande…
För mig känns det just nu så tungt, som en smärre katastrof
och det är inte lätt att se framåt alla gånger, när man misströstar om framtid.
Det finns alltid de som har det värre. Det vet jag.
Men det hjälper mig inte idag just nu i denna stund. När det
är mörkt. Jag får ta ljuspromenader och fylla mitt sinne med vackra vyer, syre,
humor, vänner och hoppet om att kunna ta mig tillbaka till mitt jobb, det
ställe jag trivs så bra på.
Allvar
Plötsligt känns det som
allvar, mer allvar än jag orkar med, mer allvar än jag trodde det skulle vara.
Men innerst härinne under
ytan, den inför allmänheten aldrig krackelerade ytan, har jag under några år
vetat vilket hård verklighet det är. Att kroppen, den som ska ge mig mitt
uppehälle, strejkar, för fjärde gången i ordningen.
När insikten om det
ansträngande allvaret tog sig in och började mala runt i min hjärnas irrgångar
valde jag, kanske som många andra, att varje gång jag var på toa o bättrade på
läppstiftet och puffade till håret, att le mot mig själv och göra tummen upp,
och att tränga ut insikterna att nu är det allvar Mia…
Istället för att sänka
blicken, andas ut och säga till mitt i spegeln sämre jag ”ge upp nu”. Backa nu
och förstå. Nej jag valde att köra och inte begripa. Lägga locket på ett tag
till.
För jag vill inte ge upp. Jag
hatar att ge upp, hatar svagheten i mig. Så länge jag står upp, älskar livet,
mina barn och mina vänner så vill jag inte ge upp. Jag vill leva. Ha kul,
skratta.
Så nu sitter jag här igen, en
stund i livet, förhoppningsvis en kort sjukskrivning för att hämta upp mig och få
assistans innan jag är tillbaka igen. På banan. I vilken form och vilken
version vet jag inte, men den ska vara en uppdaterad version av mig själv.
onsdag 23 januari 2019
måndag 21 januari 2019
Kapitulation
Kroppen minns. Kapitulation.
Som om det vore igår.
Jag har lyckats hålla tårar
borta mestadels den sista tiden. Fastän det därinne har lurat bakom sminket. Häromveckan
var det en göteborgare i kassan och vi började skoja och skratta på vår
dialekt, han tog mig i handen och när han gick höll jag på att brista i gråt.
Oförklarligt. Sådan längtan. Hemlängtan. Igen. Av att bli omhändertagen. En
liten stund på jorden. Av någon, få lämna över mig själv i någons vård en liten
liten stund. Inte tänka tanken att försäkringskassan …och vad händer om…nej nej
jag vill inte tänka så långt.
Så nu står jag där igen. På
randen. Vid avgrunden. Och jag vet att vägen tillbaka är så lång. Och jag måste
orka en gång till.
Jag är en mästare på att
mörka. För mig själv och omgivningen. Så jag hoppas ingen tycker att jag är en
svikare nu. Eller en klenis. För jag kan inte förmedla min smärta. Och när
smärtan inte längre koncentrerar sig vid de ansträngda delarna utan strålar ut
i hela kroppen. Då faller tårarna. Som idag. Och jag klappar mig på axeln och
säger. Nu har du varit tapper länge…vila nu och så hoppas vi det blir en kort
vila.
När jag står och ska ta ner
ett glas ur skåpet och jag orkar inte. När jag ska plocka in disken och inte
klarar en tallrik ens. Då förstår jag knappt hur jag med viljans makt kunnat
genomföra januari i kassan.
Jo med alvedon förstås. Och
humor. Och nära vänner. Utan dessa beståndsdelar av livet förstår jag inte hur
det hade gått.
stopp.
För vilken gång i ordningen jag
står här på randen igen, med avgrunden under mig och jorden gungande, vet jag
inte.
Jag vet bara att jag till
slut, nu idag, men förhoppningsvis aldrig mer, återigen inte orkar.
Orkar inte en dag till med
denna smärta samt hela bunten med funderingar på hur jag ska ta mig igenom, Inte
en dag till med rädslan för att ytan ska krackelera och jag ska bryta ihop
inför massan runt omkring mig, vilket gud förbjude.
Allt kravlar sig upp igen
från det begravda, det en gång bearbetade, genomkomna, det jag förlikat mig
med, att jag aldrig kommer att bli perfekt. Allt är här nu igen, 360 grader.
Vill in i mig, i varje por, ta över mig mitt huvud, mina sinnen.
Jag var livrädd för ett år en
eftersom jag trodde att jag var uträknad. Jag trodde aldrig jag skulle klara
att ta mig upp ur smärtträsket och kunna komma vidare, eller egentligen komma
tillbaka till ett drägligt liv.
Ett drägligt liv, det är bara
det som står överst på listan, inget annat. Det var bara det jag önskade mig av
livet.
Jag gjorde vad jag kunde för
att fixa det. Allt jag kunde och förmådde. Fram och tillbaka gick det, hopp och
förtvivlan har slagits med varandra dagligen i mer än ett år igen parallellt
med alla andra tankar mitt i skilsmässan mitt i livet.
Funderingarna på hur hemsk
jag var och vilken svikare…
Jag vet att hjälp finns runt
hörnet, men det är ett ödesår 2019. om jag ska kunna vara kvar på mitt jobb
eller tvingas gå vidare. Ska jag kunna komma åter till tryggheten eller börja
om igen?
söndag 20 januari 2019
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)