För vilken gång i ordningen jag
står här på randen igen, med avgrunden under mig och jorden gungande, vet jag
inte.
Jag vet bara att jag till
slut, nu idag, men förhoppningsvis aldrig mer, återigen inte orkar.
Orkar inte en dag till med
denna smärta samt hela bunten med funderingar på hur jag ska ta mig igenom, Inte
en dag till med rädslan för att ytan ska krackelera och jag ska bryta ihop
inför massan runt omkring mig, vilket gud förbjude.
Allt kravlar sig upp igen
från det begravda, det en gång bearbetade, genomkomna, det jag förlikat mig
med, att jag aldrig kommer att bli perfekt. Allt är här nu igen, 360 grader.
Vill in i mig, i varje por, ta över mig mitt huvud, mina sinnen.
Jag var livrädd för ett år en
eftersom jag trodde att jag var uträknad. Jag trodde aldrig jag skulle klara
att ta mig upp ur smärtträsket och kunna komma vidare, eller egentligen komma
tillbaka till ett drägligt liv.
Ett drägligt liv, det är bara
det som står överst på listan, inget annat. Det var bara det jag önskade mig av
livet.
Jag gjorde vad jag kunde för
att fixa det. Allt jag kunde och förmådde. Fram och tillbaka gick det, hopp och
förtvivlan har slagits med varandra dagligen i mer än ett år igen parallellt
med alla andra tankar mitt i skilsmässan mitt i livet.
Funderingarna på hur hemsk
jag var och vilken svikare…
Jag vet att hjälp finns runt
hörnet, men det är ett ödesår 2019. om jag ska kunna vara kvar på mitt jobb
eller tvingas gå vidare. Ska jag kunna komma åter till tryggheten eller börja
om igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar