Jag ser dem de är runt mig

De halta, de grå de döva

De oseende

De böjda de ärrade

De flåsande de hostande

De omlagda, de med kryckor och

De i rullstol.

 

De tillhör alla livet.

 

De oseende kan höra

och de döva kan tack och lov se

 

Vi är alla här men

någon annanstans,

i våra egna världars vedermödor

 Det är mentala fajter med fk

där ingen skriker eld upphör

på slagfälten längre

livsfaran hinner gå över i misslyckande

alltför ofta.

 

Och aldrig spelas remi längre

Alltid utses en förlorare.

 Det är så många slocknade livsgnistor

Ögon som frusit till is och

fristaden, den lilla skogstjärnen, har slammat igen

för länge sedan.

Alla vet vi vad som krävs för att få skutan på rätt köl 

men ingen orkar.