Jag väntade ivrigt på att tjälen skulle gå ur själen, lämna den, dunsta, försvinna. Tjälen satt i januari och februari och jag väntade på att våren skulle göra sitt inträde så jag kunde få glädjas igen. för det var lite mörkt ibland, understundom.
När molnen hopade sig och ekonomin ströps mer och mer, hushållsmaskinerna la av en efter en och idrotten kostade.
Och då fick jag praktikplats och ett hopp om att få in en fot. Tjälen började lösas upp. Rynkorna som kommit i förtid och av fel orsaker kunde slätas ut lite. Men bara tillfälligt. Pannan hamnade i djupa veck igen, ibland känns glädjen så långt borta, onåbar liksom.
För hoppet stryps ju när deltidsdagarna är slut och man tvingas tacka nej till en dags arbete. Hur kan detta vara rättvist? Hur kan man hitta på sådana regler? Är det människor som bryr sig om andra som bestämt? Som har empati?
Kan det vara bättre att gå hemma helt än att behålla en fot på arbetsplatsen och underhålla sina kunskaper? Att de ska ta in mig en dag i stället för att välja bort mig helt. Visst förstår väl jag att myndigheterna vill att jag ska försörja mig själv men i väntan på det så skulle man ju kunna få ta det som ges och klara nödtorften. Det är ju inte så att man lever jättegott på bidrag…
Man vill ju så förtvivlat klara sig själv, göra rätt för sig och trivas i sitt liv. Leva, inte bara vara vid liv nätt och jämt.
Det känns som om mina erfarenheter hittills i livet inte räcker för att möta chockerna jag möts av. Blir som en brännande smärta, strupen återigen åtsnörd.
Tur att man har familj och barn som man kan glädjas åt när livet är upp och ner. Min lille har just gått med i Facebookgruppen ” att se min mamma le betyder allt för mig”.
De påverkas också av min sinnesstämning, av att tjälen aldrig riktigt lämnar själen och hjärtat är som is ibland.
Men jag försöker le trots att kinderna känns som en bassetthund. För då blir han också glad, den lille.
Och mörkret skingras en stund.
I morgon är en annan dag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar