den här insändaren hittade jag någonstans...så gripande så rörande sån ilska. Jag känner igen hela spektrat, det är som om jag skrivit det förutom de 4 barnen...
tänk så många vi är som känner såhär kanske...vi har så mycket att ge och får kämpa så dant med orolig nattsömn som biverkning. Jag lyckades få en praktikplats men jag vet ju att så många verkligen vill jobba...och så kan man inte för att man inte kan försörja sig på en dags arbete...
grr snacka om arg idag...
men läs här får ni se!
Dags att gräva ner sig?
Vad är det här? Kan man inte ens få en praktikplats? Är det åldern? Mitt utseende, man ser ju inte ut som en fotomodell längre, precis.Eller vad beror det på?
Ett jobb vore ju guld värt och en praktikplats det näst bästa för självklart vill jag återigen kunna bli självförsörjande.
Nä, jag har ingen utbildning. Inte på papper i alla fall. Men jag har jobbat, inom livsmedel, kiosk, spärrvakt, städare, telefonbokare, telefonkundtjänst och på en vägkrog. Bland annat. Och ja just det, natt inom äldrevården. Jag älskar att jobba natt. Någon?
Och så har jag ett enormt intresse för datorer, har tagit datakörkortet och lär mig lätt nya program och kan själv fixa de flesta problemen med min dator.
Jag har fött och uppfostrat fyra ungar. Jag har fått ett barnbarn och livet i sig är en bra skola. Livet har dessutom varit tufft mellan varven, ensamstående med fyra ungar är ingen lek. Ungarna har det dessutom gått j-igt bra för. Aldrig några problem.
Jag är inte korkad, snarare tvärtom. Har en hel del sunt förnuft, idérik, kan litet om väldigt mycket, jobbar effektivt med uppgifter på jobb och hemma. Ser var jag behövs på arbetet, är ordningssam, ordentlig och noggrann.
Men det räcker inte. Jag får nästan aldrig svar på jobbansökningarna och jag duger inte ens som praktikant.
Är det nu man ska gå och gräva ner sig?
Helene Tingstäde
Gotlands Allehanda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar