Jag betraktar mina barn med kärlekens ögon. Jag sniffar i smyg på en 12 åring som är rätt nöjd att vara hemma med mig ibland. Jag är lycklig att höra barnen resonera med varandra. Lycklig att se dem vara nöjda. Lycklig när min 16 åring får beröm för sina domarinsatser, lycklig över att han fått sommarjobb.
Jag borde skämmas över mina svackor, jag som har det så bra är så frisk. Vi som har det vi behöver och mer därtill, jag kräver inte mer saker men jag vill ha lugn och ro i mitt liv.
För tolv år sedan ungefä kom den minste till mig. på hans födelsedag var det reflektion som gällde. För mig. Han kom förresten på dagen som förr var min mammas namnsdag, lustigt. Allt går igen, cirklarna sluts. Min äldste är född på dagen som innehöll namnet som alltid förr inföll på min födelsedag.
Mia fick förresten en egen namnsdag ca 1995. Den inföll på min mammas födelsedag. Märkligt va? Kusligt? Nej.
I alla fall, det är på barnen man ser att åren gått och – ja på rynkorna och de ytliga blodådrorna på händerna. Men då de anlände jorden stannade tiden en stund. Jag var där och då och skulle njuta och utvecklas som mamma. Nu blev det inte riktigt så, det var en riktigt jobbig tid. Jag hade inte övat upp förmågan att vara i nuet och därför blev det aldrig som jag trott. Det tog många år innan det blev som jag hoppats.
Min minste levererar numera klokheter och fundersamheter och jag märker hur stor han blivit. Hur stor han vill vara. Det pågår ständigt förhandlingar om något. Vilka under de är och vad man lär sig av dem. Jag försöker vara en lagom mamma numera, inte för on eller för off. Frågar, lyssnar, tjatar framför allt. På att man ska hjälpa till och på att man ska vara försiktig. Det finns för många själar därute som inte är att lita på. Jag vill vara höken, örnen, ha dem under mina vingar för evigt.
Jag vill aldrig sluta lyssna på deras drömmar, jag skulle vilja hålla fast drömmarna åt dem, få dem att inse att om drömmarna dör är livet inte komplett. Och jag önskar dem ett komplett liv, om något.
Vi kan inte välja när och hur vi ska dö, det enda vi kan bestämma är hur vi ska leva! När vi blir gamla finns det säkert mycket att ångra – men det ska inte vara att vi inte gav tillräckligt med kärlek. Eller gav av oss själva till de som behöver det mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar