En artikel i SN från 3 maj innehåller fakta om bristen på undersköterskor vid Nyköpings lasarett, det utbildas tio sjuksköterskor per kull vid högskolecentrum Nyköping , vilket inte täcker behovet, avdelningar är underbemannade och i sommar riskerar fler avdelningar än normalt att få stänga.
Sjuksköterskorna i Sörmland har dessutom de lägsta lönerna i landet, vilket naturligtvis inte lockar till att söka arbete.
På kvinnokliniken har man påtalat personalbristen i flera år utan att ha fått gehör står det i artikeln. Personalen är lojal och jobbar övertid. As usual, everywhere, always. Det som till slut får oss att däcka. Eller åtminstone får hjärnan att pocka på time-out.
Och detta kryddat med berättelserna från insändarsidorna om vad folk upplevt på akuten med springande sjuksköterskor, timtals väntan på läkare inger inte direkt något framtidshopp, inte alls kommer någonting någonsin att bli bättre. Det blir bara sämre hela tiden och inget ont över de som arbetar med patienter, vi får väl gå hela vägen i kedjan och undra vart våra pengar tar vägen, landstingspolitiker och rikspolitiker. Samt hur vi sköter oss själva.
Ska vi finansiera vår vård själva istället, är skattefinansieringen av sjukvårdens tid för alltid förbi? Är kanske det det de vill våra styrande politiker? Det kanske är det de jobbar för i skymundan, det som arbetas för i korridorerna där vi inte orkar ta oss in och granska för vi är upptagna med att arbeta heltid och övertid eller grubbla över arbetslöshet och framtidsutsikter.
För inte kan vi väl på allvar ha det såhär? Anställda som vårdtagare? Utarbetade människor som ska ta hand om oss dygnet runt, våra gamla och våra barn i förskolan samt inte minst oss själva när vi behöver?
Och visst vilar det ett stort ansvar att ta hand om oss på bästa sätt så vi inte behöver hamna i sjukvårdens klor. Att hålla oss upplysta oss om vad som är bäst för oss, hur vi ska sköta den här motorn i vår kropp som ska ta oss från punkt a till punkt b på bästa sätt. Med minimal inblandning från sjukvården helst.
Nu är det ju inte riktigt så, alla behöver hjälp flera gånger i livet av olika anledningar. Sjukdomar kommer och går och de som mest behöver det ska naturligtvis få den hjälp de behöver. Men ansvaret för våra kroppar kan vi ju inte lasta över på någon annan.
Så går tankarna hos lilla jag som just nu praktiserar på heltid och lär mig massa nytt i förhoppningen att det ska leda till jobb i framtid. Min sårade hjärna som jag inte alltid vårdat genom åren tar timeout ibland och min kropp jag inte alltid tvingar ut på promenader protesterar naturligtvis, vilket framkallar undran och understundom förtvivlan. Funderingar om jag hittat rätt och kan fixa det och hur och när och varför och så.
Jag är inte så rädd ännu om jag behöver vård men när vården verkar behöva vård, och har lappats och lagats så länge då blir jag lite rädd. Och äldre och folkhälsoministern Maria Larsson säger bara att de ökat antalet platser på läkarlinjen, det viktiga i att skapa arbete till så många som möjligt, nyckeln till att upprätthålla god vård och omsorg.
Klyschan fler som jobbar innebär större skatteintäkter har vi hört förr. Det är bara det att det inte spelar någon roll hur mycket skatteintäkter vi har om pengarna bara slarvas bort på administration och politiker beslutar om sådant som inte är så viktigt som vård, omsorg och skola.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar