nätter...

Dessa nätter som varit, ska de någonsin ta slut? Ska dessa svettiga lakan sluta sno sig och när ska man någonsin få sova lugnt?

Att vara i myndigheternas klor är att beträda ett minfält. Inget lugn, när det dimper ner fönsterkuvert från a-kassan och f-kassan och uppgifter ska in. En gång i tiden bestämde jag mig för att lämna det sjunkande skeppet SJ för att jag inte mäktade med längre, för att jag ofta grät av vanmakt över att inte kunna påverka, inte vara hörd av någon chef och utsatt för diverse ironier och svordomar varje dag.
Den dagen man inte trodde det kunde bli värre. Då avsade jag mig tryggheten i en fast anställning. Jag som alla andra med fast anställning visste inte hur det var utan en.

Sedan dess har man stått på ett isflak och balanserat, ska man av en vindpust tippa i eller ska man hålla sig däruppe? Hur mycket ska man orka innan man självmant hoppar i och börjar simma mot land hysteriskt?

Jag har pluggat och jobbat, försökt få ihop livet på alla plan, alla vi i familjen har försökt hålla oss flytande på olika tunnor som snurrar runt, på grund av mitt val. Och vi är ändå friska och krya, behöver inte tampas med allvarliga sjukdomar eller oron för sjuka föräldrar som behöver vård som vi får slåss för.

När mina deltidsdagar var slut i höstas lämnade jag min timanställning åter en gång, för jag kunde inte leva på 8 h jobb i veckan. Mitt psyke orkade inte ovetskapen om det skulle kunna gå att leva så. Så jag valde myndigheterna , rätt eller fel? Antagligen bägge delar.

Jag minns inte alla kuvert jag fick och tyckte kändes som hotelse, bland de dåvarande telefonsamtalen med gråten i halsen i väntan på att jag inte skulle bli avstängd helt från försäkringen.

6 månader gick.

Så nu när jag fick en praktikplats två månader så fick jag stöd från f-kassan i två månader, aktivitetsstöd heter det och det kan man få om man ordnar sig en praktikplats bland annat.

Så om jag får aktivitetsstöd får jag alltså jobba, kanske en två dagar i veckan när en arbetsgivare behöver mig och jag kan få lön. Om jag sedan återgår till a-kassan som jag nu gjort kan jag inte ta en dags arbete för jag får inte fylla i med dagar, de är ju sedan länge slut, så då måste jag klara mig på eventuellt en dags arbete i veckan.

Så beroende av var i arbetslöshetsförsäkringen man är har man det bra eller mindre bra, värre eller sämst. Någon kan ha det bättre än andra. Grader i helvetet med andra ord.

I nuet har jag våndats över min förmåga, irriterat mig på min stressade hjärna som inte alltid vill åt mitt håll, begrundat vad göra åt kroppen som opponerar sig.

Ibland rinner orken av en. I bland har nog med mina tvivel på min förmåga, jag har nog med den totala ensamhetskänslan på nätterna, då ingen riktigt förstår som inte varit där, det är så förtvivlat svårt att förmedla sina känslor utan att det blir som gnäll. Jag vill ju inte att nån ska tro att man är dum eller knäpp jag vill bara förmedla mig själv som den jag är, en balanserande, skör individ som gör sitt bästa i Svea rike.

Att så många har det som jag betvivlar jag inte, men det kan aldrig vara rätt att denna oro ska genomsyra våra liv på det vis den gör.