I dag vet jag att utan samtalen med en ängel hade jag inte återförenats med livet. Jag hade kanske dött i ekorrhjulet utan att verkligen ha levat! Till slut kom de smärtsamma insikterna att om man inte har något liv måste man göra något åt det men det krävs mod att göra något åt det. Och modet är det som sviker först. Idag kan jag vara stolt över att jag tog mig ut och ur en destruktiv arbetsplats och förvisso är inte livet härute så enkelt men jag överlevde i alla fall.
Det är säkert fler än jag som inte vågar byta bana för att det då skulle se ut som om man valde fel tidigare och för att man känner sig trygg mitt i kaoset. Så dumt så dumt. Men jag tror också det var så att jag inte ens visste att det fanns ett annat val, en annan väg, jag bara anade och hoppades. Längtade och trängtade.
Men jag orkade inte då. Var så nere av att ha matas med negativism så länge och att inte ha något självförtroende kvar. Pansaret bortnött. Och det var så tungt de där åren med insikterna lurande bakom örat, inne i örat, i hjärnans vindlande gångar. Aningar och tvivel.
Undrar varför de här tvivlen kommer i samband med att man får barn och vill finnas till för dem, vill vara den där perfekta mamman till dem. Tvivlen att man ska orka, om man valt rätt. Förtvivlan över att vara så fel, känna sig så fel.
För idag vet jag ju att när man åter växlar spår, som man kan kosta på sig att säga när man jobbat på SJ, så har man nytta och glädje av det man gjort, alla bitar i det lappade lagade ologiska livet samverkar och till slut faller pusslet på plats och alla erfarenheter får blomma ut. Så mycket kunskaper man kan få genom ett liv som till slut kan rädda en, det är fantastiskt.
Så i väntan på att bli räddad så gick jag där och hatade. Vågade inte vara stark och stanna och omvärdera, ompröva, vågade inte se svagheter som styrkor och att både ont och gott gick hand i hand. Att älska det liv jag fått mig givet.
Jag förstod inte på den tiden att värdesätta mitt liv, jag bara pressade mig hela tiden, jämförde mig med min egen slutkörda mamma som sedermera, förstår jag idag, värdesatte sitt liv och njöt i minsta detalj. Mot slutet. Hon hade också perioder med otroligt kämpande i sitt liv. Utelämnade mig från det liksom jag har utelämnat mina barn. Så jag och de inte skulle få veta.
Men man vinner kanske inte på det i det långa loppet. Till slut är barn så stora att de bör veta, så de kan dra lärdom i tid.
Men jag då. Jag kunde inte se framtiden alls. Jag såg bara att den där vindlande vägen jag hade framför mig smalnade av därframme och försvann i en kurva i ett mörker. Jag såg mig själv på den vägen, ensam i mörkret, på den tiden hade jag inte tinnitus så det måste ha varit tomt och tyst därinne. Blodsmak i munnen. När jag inte hörde min egen barnsliga, darriga, fega röst, tvekande, frågande.
Och idag när jag ser tillbaka så ser jag hur hård jag var mot mig själv, jag tyckte verkligen jag var feg och rädd, inte hade mod nog att ta mig ur. Och jag förstår inte vad det var för styrka som gav mig mod att ge mig av. Det var nog ändå tanken att jag måste överleva. Jag ville inte dö. Det kändes verkligen så.
Så idag lever jag på ett annat sätt, om inte ut i minsta por så i det närmaste. Och jag unnar alla andra det också. Men visst finns det understundom tvivel på att alla bitar i livet ska falla på plats, och oron ska försvinna. Tempot är inte lika högt, stunderna av vila är fler, kroppen kräver och tar. Hjärnan glöder i mörkret. Jag vet inte längre om jag har någon brist på nåt ämne i hjärnan. Jag känner mig vid mina sinnens fulla bruk.
Emellanåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar