Livet!

När jag läser det jag skrivit offentligt så har jag vissa funderingar på om folk tycker jag har ett pissliv. Det händer inte så mycket här, det är inga resor till exotiska inneplatser, knappt ens i Svedala, det är inte så mycket modeblogg över det hela precis. Vad är det egentligen, vad handlar den om?

Livet.

Det är ett liv bland alla andra. Mitt. Funderingar. Tankar. Moln över himmeln som fascinerar mig. Tanken på en hängmatta under ett körsbärsträd som hägrar. Krasandet av chips i 13 åriga käkar. Bara fötter under en lila filt i en grå soffa. Det är värmen av ett barn. Doften av fukt på altanen som minner mig om journaliststudierna 2005 då jag slogs mot mig själv och mitt självförtroende. Sittandes på altanen med böcker och skrivpapper och funderingar. Det var James Blunt på radion som hjälpte mig genom den tiden.

Det är kämpandet de sista åren. Samtalen till a-kassan med gråt i halsen, förnedringen i att söka sommarjobb, svårigheten att dundra in i ny grupp. Igen…Det är glädjen över att bli igenkänd av kunder, få skratta och få ett lönebesked i min hand i stället för fk- eller a-kasseutbetalning.

Tröstlöst. Är det. Ibland.

Ibland är det saknad. Vänner som försvunnit ur min dagliga sfär, de finns där i periferin nu, de jag jobbat med i 18 år på SJ, som jag saknar idag. De finns på facebook och i verkligen tack och lov.

Det är oro. Mycket sådan som stör nattsömn som bara de vet som varit där. Det är tvätt och städ och matlagning lagom oinspirerande, det är glädje när minstings lag kämpar sig till en seger över serieledarna i svåra serien! Total lycka. Jag vet hur de kämpar och hur tränarna kämpat i motvind så länge. Det är så roligt! Det är inte allt jag ser men jag är lycklig ändå, jag får bjuda på min okunskap, jag måste inte kunna allt. Jag ser deras glädje, tempohöjningen vid segervittringen.

Det är oro över sjukdomar som kan komma om jag inte sköter mig, inte orkar sköta mig. Straffet jag kommer att få som jag oroar mig för ibland. Jag vill verkligen inte det men det bara blir så ibland. Det är livet.

Det är utmaningar, som stärker och som får en att lyfta till himlen. Det är lärandet, glädjen när något har satt sig för inte är det lätt ju äldre man blir och man konkurrerar med 20 åringar. Det är mörkret när man gjort något fel och skäms.

Det är åter saknad. Över människor som gått bort före mig. Alltid för tidigt. Det är vetskapen om att alla runt om mig kommer att gå bort en dag. Att vi alla kommer stå inför sankte per och få frågan om vi varit lyckliga i våra liv. Vad ska jag svara. Vad ska vi svara. Har vi styrkan att leva det liv vi vill eller mörkar vi bara tills det inte går mer? Tills allt är bortnött och vi står där bara, huttrande. Jag kämpar varje dag. Jag har ont i halsen ibland.

Det är det som den här bloggen handlar om. Viljan att kämpa. Och viljan att få vara svag och vilja ge upp ibland när det är motigt. Känslan av att vilja våga leva men ändå inte våga. Känslan av misslyckande. Känslan av att vilja gråta men inte kunna för det är inte så farligt, andra har det värre. Att få sitta och glo framför mig ett tag eller få glänsa med en filead fisk eller en sminkkväll hemma hos någon.

Framför allt är det kärlek. Till mina nära. Det finns inget så berikande som denna kärlek, den är stor, den är lilaskimrande och den är mjuk. Det är mjuka kinder och mjuka vader och mjuka filtar och hostningar och skratt. Det är fniss när mamma gör bort sig som idag när jag hade sovit middag så hårt att jag var mosig en timme efteråt och sa konstiga saker och minsting bara tittade konstigt på mig.

Eller när 17 åring vill bli hämtad och vi har fint snack i bilen om det som varit på kvällen eller inte varit.

Det är relationer med nära vänners gästfrihet i fokus. Underbara stunder av närhet och skratt och allvar. I sommarkvällar, höstdagar och under vinterpromenader. Det är drömmar och funderingar och liv och död.

Jag lever livet på mitt sätt, och ingen annan ska bry sig. Jag ska ju inte bry jag mig om hur andra lever, det är väl upp till dem?

Så kärlek får avsluta det här, det finns inget viktigare än det. Kärlek till dig själv och till dina nästa. Finna lugnet som man trivs i och lugnet att känna sig trygg i. Att vara sann mot sig själv, snäll mot sig själv och trygg i sig själv. Trygg att våga inte se helt perfekt ut jämt, trygg att våga låta fasaden rämna för en sekund eller två. Trygg nog att våga somna snarkande ute på gräsmattan som en säl i den ljumma solen och de ljumma vindarna. Skit i fall grannarna hör eller ser.

Det är livet. Jag tänker ofta på om det är innehållslöst eller verkar trist inför andra. Men när jag fick tips om följande blogg så inser jag att jag lever livet och jag gör det rätt bra. Läs den och begrunda livet!

http://paheligmark.wordpress.com/