Annars har jag ett tag varit lite nostalgisk igen jag vet inte varför. Lite längtande. Haft en brist på något ämne. Sommaren som flytt nu och gett vika för hösten, blåsten, den långsamt annalkande kylan och fukten.
Jag kan fortfarande känna Frölunda i mig, det går inte att sudda ut minnena, så fort jag gör en inandning så drar jag in barndomen i mig. Drömmarna om livet då är ibland mindre, suddigare, skörare, men ibland knivskarpa och hugger till, ibland är de långt borta och ibland närmare. I dem återupplever jag mitt rädda jag när jag var barn, och nu ibland kan jag känna mig som världens starkaste, som efter en utförd utbildning idag. Nu. Ibland stark som en oxe, ibland en flyende hare.
Jag blir en smula rädd när minnena dyker upp. För jag vill gråta hejdlöst över hur bra det var, känslan att jag vill tillbaka dit. Och ändå inte. För att jag idag vet att allt som skedde därborta satte de spår i mig som jag följt hela livet. Och det har inte alltid varit bra.
Men jag vet att de gjorde sitt bästa mina föräldrar, likväl som jag gör mitt idag. De gjorde det de trodde var bäst, och jag gör samma sak. Nu. Jag är lika säker på att allt jag gör nu inte är 100 procent bra, men jag gör det jag mäktar med.
Spåren man följde i barndomens kölvatten var hårt plogade i marken. Men man måste vilja utvecklas. På nittitalet när alla nedskärningar drabbade oss hårt i samhället och ” förändringens vindar” som det så fint benämndes sköljde över oss då hatade jag förändringar. Jag ville vara trygg och göra det jag alltid gjort, jag ville inte utvecklas. Vilken idioti.
Numera anser jag att jag uppför mig värdigt mot mig själv om jag förändras, tänk att man kan byta spår till ett som löper parallellt, inte lättare men ändå mer friktionsfritt, positivt. I dag ser jag att framtiden är här och jag lever i den och vill aldrig sluta lära mig.
Men det skulle till en blond ängel till att bända upp de hopknipna käftarna med ett bräckjärn och injicera kärlek i mig. Öppna upp hjärtat, få mig upp ur värdelöshetsträsket, som jag själv skapat. Det var ingen som hade kastat mig där, det var jag som placerat mig där.
Idag har jag ett egenvärde, en tro att jag kan lära mig nästan vad som helst. Men det frestar på!
Vad har detta med min barndom i Frölunda att göra. Precis det jag menade, allt som sker därborta sätter spår i en och det är så lätt att följa med utan att tänka i livet. Bara vara arg och tycka synd om sig. Hata nuet för att man har följt och upprepat mönster. Hu!
Jag fullständigt älskar Frölunda, har alltid gjort, för mig har det allt, klarblå himmel och smutsgrå fasader, grön skog och mjuka barr. Hav och salt och minnen. Det är skönt att komma dit, vila där på en sten och minnas. Sitta vid mammas grav och reflektera en stund. Men sen åker vi hem, hem är här. Nu är nu.
Tack och lov för att jag fått komma till detta liv, leva på denna jord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar