Om tvivel

Att vara sårbar betyder inte att man är svag, det betyder att man vågar känna.

Den här raden var någon som fått på facebook, i någon spåkula eller dagens visdom eller vad det var.

Ja det kan jag skriva under på. Någonstans i mitten av min ”karriär”, alltså mitt sökande efter ro bland alla de gulmålade rummen med tända ljus i och en beteendevetare mittemot mig, så fick jag dessa rader som en bomb i skallen. Jag förstod ingenting. Jag har säkert hört det förut men det hade inte gått hem. Hissen hade inte gått hela vägen upp, lampan lyste men det var ingen hemma eller hur man vill uttrycka det.

Detta handlade så mycket om tiden på SJ, svårigheten att inte räcka till och bara känna värdelös, att inte ha några ord kvar att försvara sig med. De av sömnbrist ständigt svullna ögonen och av omgivningarnas totala kyla expanderade hudkärlen borde ha fått mig att gå.

Då. Så långt innan jag gjorde det. Härdade ut alltför länge i fientlighetens och stressens öga. Ingen sympati utifrån, ingen backup bakifrån, från chefer. Hur i herrans namn kunde jag tro att det skulle gå?

Ja ja skit samma, parantes. I alla fall sa den här beteendevetaren att det är de som har kopplingen hjärna hjärta som är mest sårbara, som känner mest tar mest illa vid sig av allt. Och på den nivån befann jag mig. Botten? Ja då men inte i det långa loppet, det är det enda jag är säker på.

Visst man tar illa vid sig av allt som försiggår runt en 360 grader och man kan ha svårt att sortera och skaka av sig, det har jag haft alltför länge och får fortfarande arbeta med det, men jag vet, att ALTERNATIVET, att INTE TÄNKA ELLER KÄNNA, inte är för mig.

Vad det hela kommer från det vet jag inte. Det som är i atmosfären, präntas det in de sekundrarna som tiden står still då man föds eller präglas man av miljön under uppväxten? Om det kan man nog tvista och ha olika åsikter, men nog kan jag tro att det är en kombination.

En allvarlig liten flicka med handen i mammas, sorglös men ändå tänkande, läsande, funderande på mycket. Det är bilden jag har av mig själv där borta i dåtid. Sen har jag i perioder försökt att vara den som inte tänkte alls, men misslyckats grovt och släppt in det där malandet igen.

Och javisst jag tvivlar som i den underbara dikten jag fastnat för. Tvivlar på allt, att jag har rätt eller fel, gör rätt eller fel, jag går varvet runt mer än en gång och funderar innan jag fattar något slags beslut. Min hjärna får jobba rätt hårt. De hastiga besluten har inte varit så bra. I mitt liv.

”Tron kan försätta berg och tvivlet kan sätta tillbaks dem igen” skaldar han, Tage. Det är så underbara rader att känna igen sig i när man periodvis känner sig starkare än någonsin och vet att man gör rätt men sekundrarna efteråt tvivlar.

Och vad jag ville säga med detta var att så mycket av mitt liv, under tiden de jobbiga åren på SJ, också handlade om tvivel att man skulle orka. Jag trodde jag skulle orka men ibland tvivlade jag på att jag skulle ta sig till jobbet igen. Det blev liksom dubbelt jobbigt att också hantera de inre tvivlen när de yttre omständigheterna fullständigt sög musten ur en. Men till slut fattade jag rätt beslut.

Inte säker. Aldrig.

Men jag känner och jag är sårbar. Det är jag säker på i alla fall. Inga tvivel där. Inte alls.