stora barn nu.

Vi har haft födelsedag här hemma. Fast det var 2 september. Det tar alltid lite tid för mig att göra bokslut. Jag är inte så snabb.

En har fyllt sjutton, en som nyss satt i sandlådan och lekte, gungade högt på gungorna och gärna fikade godsaker. Lekte med svärd och soldater och inte så mycket med mjuka djur. En som oftast var rar och leende och hade runda pussvänliga kinder och bruna ögon, som älskade mammas mat även om det var falukorv och makaroner. Hade pälsmössa, hängselbyxor, sandaler och de mest bedårande skrattrynkorna på näsan.

Ja vad säger man. Han hade ett leende som var anledningen till att han fick ett paket soldater då och då ” kolla den som har 4 handgranater och rött på fickan” och man aldrig kunde förstå de där detaljerna, hur viktiga de var. Det gick nästan inte att neka honom något. Han var oftast så rar och så fundersam. Pekade på flygplan och delgav mig alla funderingar och en gång ramlade under en stillastående buss nere på stan. Då var jag inte stor. Då satt vi på trottoaren en lång stund och andades. Tänkte på att det otänkbara faktiskt kan hända.

Fast visst skrek han och kinkade emellanåt, som alla barn gör. Och nog var jag arg ibland och nog satte vi gränser. Lite senare stoppade vi det oerhörda handlandet av alla prylar man kan botanisera bland, spel konsoler och spaltmetrar med spel som så många verkade ha. Någonstans där, på en promenad då han sa ” vet du vad xxx har, han har fått en ny … den tredje...jag minns inte idag vad det var men jag minns att jag sa ” tror du han är lyckligare för det?” och efter några sekunder sa han” nej”.
Så sen dess har han inte tjatat så mycket. Det blev ett hopp till sent i högstadiet med kläder och sånt som är så viktigt i den åldern, men då hade vi härdat ut länge ändå. Jag tror jag har fått dem att förstå att sporten kostar också, både tid och pengar, och det tär på oss alla. Man kan inte få allt liksom.

Han var så liten när han sövdes och fick skruv i höften trots att han var tretton. Han tackade mig för att jag funnits där när han vaknade och tog hand om honom. Då var mamma en trasa.

Detta leende är det jag tänker på först. Och vaderna. Det är bandyvader numera, stenhårda. En gång var de mjuka och lena och han var utan mustasch. Den september han föddes var solig och vi fick hem honom i en filt efter en vecka på barnsjukhuset. Gud dessa mörkblå ögon som blev bruna sen, de var som en ocean. Det dröjde inte många dagar innan det slog ner som en bomb i skallen på mig. ” såhär älskade hon mig en gång, mamma” .

Såhär älskar man barn. Så stort så villkorslöst och så blint. Rummet där kärleken finns är hur stort som helst, det gnistrar och glimmar och det är vackert där. Och oron finns i ett annat rum, oron för vad som skulle kunna hända, att det otänkbara skulle kunna hända.

Det man inte vill tänka på . Så jag tackar gud att detta barn kom till mig. På dagen två månader efter att mamma dött.

Å jag får kämpa så att leva i nuet…men när jag sluter ögonen så framträder han där med sitt leende.

En av de underbaraste på jorden.

.