Det finns grejer som rör sig i min skalle, scener som flimrar, föreställningar som rullar som bara jag ser och ett ofta återkommande scenario är båten som avgår och man står kvar på bryggan…så har jag känt mig s å många gånger, i livet och i drömmen, om nätterna.
I drömmen om nätterna har jag gråtit för detta faktum. Att mina val har gjort att jag stått kvar på bryggan. Kvarglömd, bortglömd, skrattad åt, ömkad med. Det är inte en sinnesstämning man vill ha eller bli förknippad med kan jag säga.
Därför har jag återigen dragit i snöret, ” plingar du” som vi sa på tvåan mot och från Frölunda” kan du dra?” kunde det också heta. ” men dra nu då !!!!!!!!” Tänk att jag fortfarande ser det där spårvagnssnöret på mina näthinnor. Det man drog i när man skulle av. Man fick känna på glappkontakt också, att det inte gick att dra och så nervös man blev…” jag ska av här, hallå”. Idag kan man inte säga så, det är så mycket folk omkring än så man åker hellre en hållplats längre och går visslande av och går tillbaka. Och det är inte så långt egentligen, det var bara att man var bekväm när man var yngre, att man inte orkade gå så långt.
Tvåan tog oss från förorten och tillbaka, centrum var alltid det som drog när man kom upp i ålder, som min store är nu. 16. Men skit samma. Jag skulle säkert aldrig vågat låta honom åka dit idag, hönset.
Snöret på spårvagnen får symbolisera nödbromsen för mig. Den jag de facto dragit i några gånger. Så alltid när jag drar i nödbromsen återvänder jag till mitt underbara Frölunda, till platsen där jag blev jag, där jag blev den jag inte alltid vill vara och den jag obönhörligen blev, den jag måste kämpa med och mot, i motgång och i medvind, den jag går ner på knä och firar en personlig seger med och den jag tröstar med min lila gosefilt.
Jag är fortfarande den jag alltid varit. Tro inget annat.
På den tiden kunde man skrika "hallå jag ska av här"…och nu vad gör man nu? Man kliver av i det tysta, för nu har man raggsockarna på, filtsulorna som inget låter, nu viskar man tappert ” stanna jag vil kliva av” och hoppas att någon lyssnar. Men har man inte ringt i tid kanske ingen lyssnar, alla är så hetsade, alla förare har tider att passa, på sekunden. Vem har tid med just mig?
Nu har jag åter dragit i snöret,” plingat”, skrikit. Tredje gången nu. Eller mer.
Jag vet inte vem jag har men jag ska har skaffat mig någon. Ett par stycken. Styltor, några kryckor, någon som ska gipsa och modellera om skallen, tömma ur de fula tankarna och fylla upp dem med något, vad vet jag inte. Ännu, men jag anar.
Jag vill ha en kram. Vi är så rädda för kramar. Jag vill att nån ser mig, kramar mig, lyssnar på mig en stund. . .
Mina underbara vänner på kursen lyssnar på mig, vi ser varandra, pushar och stöttar. De är vänner för evigt, GUD vad jag kommer att sakna dem sen.
Och tvåan - heter idag 20 år senare sjuan till Tynnered. Allt blir annorlunda, allt växlar, all tid och allt rum, inget är och förblir, inte ens jag, i synnerhet inte jag, och inte du heller. Celler byts ut och byggs upp igen. Jag är inte den jag var en gång kanske, inte på ytan i alla fall, bara inombords.
Så vad blir det av mig? Vet någon, finns det ett svar. Däruppe?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar