Pratade med en vän om vikten av att rensa huvudet ibland, hur viktigt det är att koppla av och koppla bort. Hon försöker och har utan framgång försökt att få med mig på yoga, hennes sätt att koppla av och gå in i sig själv. Hon har dock inte gett upp arbetet med att få mig med ännu (tror jag inte).
Hon omnämnde det hon så ofta har som ”onödigheter i skallen” och det var så slående, kände igen mig så otroligt. Jag, och många med mig, fyller skallarna med oro över framtid och det som skedde då, i det ögonblicket och varför och hur och hur ska det bli och varför blev det inte så istället. Varför är det här så tufft och varför gör jag det jag inte vill och inte det jag vill istället.
Jag menar, allt man gör och kan och vill och ser måste hanteras och värderas. På alla sätt. Vändas och vridas på- javisst och ok- men kanske inte för evigt. Man måste våga tro på att det jag gjort och det jag verkligen genomfört är en konst, det är kanske något annat som inte den kan går jämte eller sitter jämte på bussen kan.
så just nu rör sig i min skalle att man efter 45 år i livet måste få vara den man är fullt ut och inte den man förväntas vara. Känna sig älskad av de man har runt sig och välja bort de man inte känner så av.
Våga tro på att man är värd något trots att det är tungt just nu, men hålla fast vid drömmen, vad den än innehåller.
Det är vad jag vill. Leva för.
Om jag gör det är en annan sak. Men jag ska.
För jag vill ha ro i själen. Och i skallen. Rösten måste vika hädan vissa tider.
Så det kanske blir yoga en dag…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar