Motivation...

Vad göra för att motivera sig när man försöker krympa vissa kroppsdelar?

- Du kan ta ett måttband, sa min vän, ni behöver inte veta mer om henne än att hon kör Volvo.

- Äsch det har jag inget…jag får väl köpa ett då…sa jag aningens besviket, (eller kanske aningen lättat?)

- Har man inte ett kan man ta ett snöre och en tumstock, sa min vän som kör Volvo.

- Jaha, vad smart, sa jag , varför har jag inte tänkt på det själv? Måttband! Strålande. Då blir man ännu mer motiverad.

Kanske.

Osmart men inte omotiverad.

Nu när jag sedan i måndags, trots att man inte bör göra det på måndagar enligt vissa, börjat nytt liv så vill jag ju bli lite taggad ibland. Se att det hänt något liksom. Denna vecka har jag blivit dutti och inte ätit för sent, inte moffat ostar i tid och otid och promenerat. Så jag har känt att det redan hänt något med midjan.

Eller man kan egentligen inte kalla det midja, eftersom definitionen för midja är ” den del av människans kropp som ligger mellan bröstkorgen och höfterna, och som vanligtvis är bålens smalaste del” och det är den inte hos mig så jag har väl ingen då.

Avsaknaden av midjan är en av anledningarna till att jag vill ha ett nytt liv. Jag vill kunna knyta skorna utan att fundera på om det är något annat jag kan göra när jag ändå är därnere eller vara blålila i ansiktet när jag äntligen kommer upp i stående.

Det är ett h-e att inte få moffa som man vill, jag saknar käkarnas malande ibland. Men jag vet ju att jag kommer att må så mycket bättre när midjan börjat framträda.

Igen.

För jag har haft en midja en gång. Och det är synen av det som hägrar nu. Vill inte känna mig fläskig, mullig eller bli kallad Ostbomben mer. Jag vill inte höra att ” det är ju mer att tycka om då” eller att jag är ”klädsamt fyllig”.

Jag vill kunna gå på beachen utan att hålla in magen. Så idag blir det nog(!) hyllan och simma och inte moffa. Inte för mycket i alla fall…

Och nu efter lunchen har jag tagit en kaka, men den ligger där och tittar anklagande på mig. Jag ångrar mig redan.