Jag sitter vid mitt fönster

Begrundar vad som givits mig som gåva,

det jag har att förvalta

för resten av mitt liv.

 

Känner glädje över det som av någon anledning

lades i mina händer.

Vad var det som gjorde att jag fick det?

Var jag värd det här?

 

Nuddar sekundsnabbt vid det jag gråtande övergav

en annan adress och 30 års förhållande.

Med samvetskvalen klistrade runt min bindväv.

 

Jag ser himmel jag ser moln jag förnimmer vindarna.

Jag har vetskap om vinterns inträde inom en kort men

nu är nu,

jag motar snabbt tanken ur hjärnan.

 

En liten stund vill jag glömma min kropp,

mina leder, min fot, min nacke, rygg och axlar

som sedan länge gett upp samarbetet med mig

och lever sina egna liv oberoende av mina ansträngningar.

 

Och bara glädjas det jag har.

Havsutsikt, altan. hängmatta, hängstol, solstol.

 

Mitt i allt det blåaste blå

Mitt i allt det grönaste gröna

Det brunaste bruna och det rödaste röda

Höstens sprakande paradfärger.

Där hoppar min lilla svarta. 

 

Mimmi kanin. Min glädjeskutta.

 

Och en gul solros minner mig om sommaren.

Min tid.  

Den har slagit rot utanför min altan

i mitt blickfång. 

Den är där för att påminna mig om det som var

och att en annan tid väntar.

Där framme.

 

Då min kropp kommer ingå

samarbete med mig igen. Och jag kommer

att kunna nyttja mina hjälpmedel igen

som får mig att njuta.

Jag ska bada i mitt hav och sola i min solstol.

 

Men nu är nu.

 

Känner lycka idag.