Jag vaknade en natt av ett ljud.

Något föll till golvet.

Det var bara ett sekundsnabbt swishande ljud

men det väckte mig.

Fick mig att sätta mig upp i sängen

och min kropp protesterade ohörbart.

 

Jag vaknade en gång mitt på dagen

av ett skirt klirrande ljud

Mina ögon var oseende,

min livgivande sömn hade stört min hörsel

men gett mig ett varsel.

Att snart händer något.

 

Jag vaknade en tidig morgon

av knappt hörbara olycksbådande trummor

Var dagen kommen nu?

Den jag fått varsel om?

Men trummorna, de dova, tog sig genom

lägenheten och ut genom altandörren.

 

Och när jag smög ut och öppnade ytterdörren

dansade älvorna i dimman utanför

för mig.

I det som var en fantastisk sommarmorgon med

löften om helande i solen.

 

Nej vänta. Det var inte älvor.

Det var änglar. De hade bara en vinge allihop.

Som mina...

Keramikänglar, glasänglar, plastänglar

De jag en gång hade gjort sönder och gråtit.

Var det mina änglar som rest sig?

Hade de äntligen förstått att

jag var på gränsen till sammanbrott.

Dansade de för mig, för att ge mig

styrka?

 

Det kom ett bud med paket i skymningen.

Han hade inte bestämt tid med mig.

Hur kunde han veta att jag var hemma?

Hans ögon var genomskinliga

Han log knappt märkbart mot mig.

Sa ingenting men

lämnade över paketet med ett småleende.

 

Jag försökte tacka men han la ett finger över sin mun

och skakade på huvudet.

Hans ögon glänste till.

” ta hand om dem bättre” väste han

en tand glimmade till

och han var borta.

Jag kan svära på att jag såg horn hans panna.

 

Jag vände mig skakad om,

det var inte meningen att jag skulle tacka.

Jag öppnade paketet försiktigt,

där låg mina änglars vingar.

Keramikängelns, glasängelns, plastängelns.

 

De fanns. De skulle hela mig ändå till slut.

 

Innan jag gick och lade mig för kvällen

Gjorde jag en notis i min dagbok.

 

” ring din psykiater i morgon”.