Min solstol viskar” kom” varje gång jag går förbi den.

 

På vintern, hopvikt intill väggen gnäller den ” jag längtar”.

Det gör jag med tänker jag leende

för vintern är inte min vän.

 

Mitt kylskåp viskar ”öppna mig” varje gång jag passerar

och min disciplin far sin kos.

Jag öppnar honom och tar ett bett

av något gott.

 

Och genast skrockar vågen i badrummet ” jag väntar på dig” .

Och jag hatar den.

Och mig.

 

Mina lampor ropar ”tänd mig” i kör.

Och jag önskar

att även jag kunde ropa så.

Och jag undrar

om jag ropade så utanför husknuten

skulle någon ringa snuten?

 

Tio meter från mitt hus finns en tvättstuga.

Den skrek nyss ” det är dags” !

Och jag gav upp tanken

att ta en kaffe och saffranskaka.

 

Så jag tar min tillflykt till skogen en sund stund.

Lyssnar på stenarnas bergsäkra löften

att denna dag ska bli bra

att jag ska få gå och lägga mig med sinnesro i kväll

 

Tallarna ger mig viskande förhoppningen

att i morgon-

då ska jag inte ha ont mer.

Jag älskar dem.

 

Och stigen å stigen

den lockar mig att gå

den lockar mig att stanna

se mig om, andas in, andas ut.

 

Vid barrdoftens dike

hörs det renplockade blåbärsrisets klagan.

Det ger mig tillstånd

att drömma om att tiden

ska bli min vän.