Längs med den här resan de sista åren, resan med kroppen som
sannerligen också varit mot kroppen har det tagit stopp två eller tre gånger. Två
gånger har jag inte kunnat påverka själv och en gång har jag blivit övermodig. Vet
inte om det är så intressant för någon att veta men jag tänkte använda bloggen
lite i terapisyfte också. Tror många känner igen sig.
Förra sommaren. Första stoppet. Hade ont i foten mer och mer
under försommaren och till slut kunde jag inte ut och gå promenader längre. Fick
svårare och svårare att gå på jobbet, haltade. Satt hemma i solstolen så mycket
jag kunde, orkade inte ens ut och plocka svamp. Så ont gjorde det. Jag har en
hallux valgusknöl på högerfoten men det var liksom under den det gjorde ont. Så
till slut beställde jag tid hos en ortoped och han kollade. Det visade sig att
jag inte har någon trampdyna kvar under knölen så jag hade gått på skelettet. Inte
konstigt att jag hade ont. Ilägg som jag skulle gå in successivt och när det
var klart så var jag smärtfri! Så underbart! Nytt liv kändes det som. Tog alldeles
för lång tid med all smärta bara, så mycket ledsamheter och eländes tråk var
livet då.
Andra stoppet. I november. När jag är nästan på topp
träningsmässigt och kroppsligt. Är på ett pass och kliver ner från bräda och
STUKAR den onda foten, den jag äntligen blivit smärtfri i efter allt elände. Så
terrible det var, sådan panik jag fick, så ont det gjorde. Krasade till och jag
lyckades med konststycket att svimma också. Pinsamt värre. Och den här gången
har lilla foten tagit ännu längre tid på sig att bli ok, på grund av att jag
slarvat med sjukgymnastikprogrammet. Men nu i augusti nu börjar det kännas bra
igen.
Tredje stoppet var i våras. Det är ju så roligt att gå på
passen, alla peppar varandra. Skratt och fniss är genomgående tema känns det
som. man blir taggad att ta i mer, känns som det ger resultat. Då känner jag
inte förrän det är försent att jag gått över gränsen igen. Så armbågarna
pallade inte, foten pallade inte mer. Jag fick ont ont ont. Ledsen igen. Fick kliva
av och vila massor, kunde knappt sova ordentligt på nätterna av smärta.
Så… börja om igen. Enbart sjukgymnastikprogrammen som
träning, inget mer. Har nu kört hela sommaren med kort uppehåll för utlandsresa
och återigen börjar det kännas bra. Men när ska man lära sig? När ska man hitta
lagomnivån?
Vad jag vill säga med detta är det går att komma tillbaka
men det är så jäkla kämpigt och trögt och tråkigt. Alla vill ju må bra och leva
utan smärta, det är prio ett. Och sen lära sig stanna i tid. Inte gå över
gränsen…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar