hon ler...

Hon tittar på mig. Ler. Fast hon ser mig inte. Hon är så vacker. Så söt, antagligen en glädjespridare, antagligen också en källa till irritation ibland, som alla ungdomar. Hon är sexton år och tittar på mig från en tidningssida. Hon är död.

Hon har föräldrar som just nu är förtvivlade, saknande en tonåring. En bottenlös förtvivlan över att någon har tagit deras dotters liv. En annan sextonåring har trott sig inneha makten att bestämma över vem som ska leva och vem som ska dö. Trott sig ha rätten att ta hennes liv för att han trodde sig veta något som inte passade honom, trodde sig kunna bestämma ifall hon var värd att leva.

Hon blev 16 år och hennes jämnårige pojkvän dödade henne, det vi hittills har fått veta är att han trodde hon var gravid och att hon dragit skam över honom. Han tog strypgrepp på henne och kastade in henne i ett stort klippblock, kroppen var svårt sargad.

En av dessa saker som gör att jag tappar tron på mänskligheten, tron på att vi är på rätt väg i kosmos. Om vi ändå inte skulle ta och stanna nu, är det inte nog nu. Ibland gråter man. Inte för sin egen skull utan för de andra, de som inget begripit, de som inte har vettet och sansen i balans. Vad är det som driver folk dithän att de tar liv?

Det har varit för många mord. Hela tiden tycker man det värsta har inträffat, sen sker det igen, igen och igen. Min värld började med en liten flicka i Bergsjön som försvann, det är säkert ca 20 år sen. Hon var kanske 3 år, minns inte hennes namn. Hon hittades ett par dagar senare i ett förråd i källaren och mamman som suttit i TV och gråtit var den som dödat. Det är Bobby, det är Kevin det är Helena det är Marie på en kyrkogård. Pernilla, Helen, Max och Saga och Engla.

Det är John Hron, något av det jag trodde var det värsta jag läst. Då. Jag var stum av fasa då därborta i Kode. Redan då skakad.

Idag är det vardagsmat. Det sker runt oss och kryper på oss. intill oss, över oss, under oss. hela tiden, dygnet runt. Flickorna och pojkarna exponeras tydligare idag, det är snaskigare bilder, djupare intervjuer. Kanske dör inte fler barn och ungdomar, jag ska rota i det en dag. Icke desto mindre är det för många döda. För många som får sörja ett barns död.

Ett barn som dödas är ett barn för mycket. En ungdom som dödas är en ungdom för mycket. Jag vill verkligen inte höra mer nu, jag vill inte befinna mig inför en sommar där nyheterna fylls av våld igen.

Mord.

Det är nog nu!
Vad ska vi ta oss till med våra liv? Vad ska alla ta sig till med sina liv. Hur ska vi få rätsida på det här, någongång?

Var finns svaren? Jag undrar, letar.

Och tänker på mina egna barn. Snart sexton och tolv. På att inget inget får hända dem.

Någonsin.