Vackert är allt som ses med kärlekens ögon, läste jag någonstans och jag lade det på minnet ifall jag skulle förstå det senare. För det lät så vackert.
Jag kämpar verkligen med att se allt med kärlekens ögon, för då blir allt så ljust. Man glömmer allt det jobbiga, all oro inför framtid, om och när och huruvida man ska kunna försörja sig själv utan inblandning av myndigheter och kassor och försöka leva fullt ut utan väntan på sjukdomar som väntar i vassen.
Jag blir andlös av kärlek, som nu i veckan. Det har varit stormande känslor denna vecka, jag har fått tre dagars jobb vilket är smärtgränsen för vad man kan leva på. Jag har fått bekräfta mina kunskaper förvärvade under praktiken och jag kan andas ut, jag har hajjat. Yess! Inte går det så fort som det borde ännu men jag vet. Det är tufft och går i 300 men jag hänger med.
En sekundsnabb ilning av lycka.
Jag har också sett mina båda mina pojkar säga adjö till sina skolor och dessa skolavslutningar är sorgliga även om de är en källa till lycka. De står där så allvarliga och tänker litegrann, de är säkert bara glada men osäkra de också för vad som stundar i höst. Gymnasium för den ene och högstadiet som 6:a för den andre. Min minste blir stor ett år för tidigt, enligt mig. Han borde fått vara barn ett år till, nu blir det allvar och konkurrens och coolheten har inträtt sfären.
Kärleken blir lite trevande, vill de eller inte? Får jag eller inte? Ska jag tassa på tå eller ska gå fram och smeka en kind? Ska jag pussa en nacke eller ska jag bara betrakta?
Så just nu är det vackert här. På Styrbordsvägen. I min privata sfär. Vi har haft lite allvarliga snack och haft mysig samvaro, tror vi tankar kraft av varandra.
Jag är trött men lycklig över mitt jobb. Och min familj. Så kärlekens ögon ser allt ljust just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar