Jag har de senaste veckorna varit med om vågdalar och toppar som jag aldrig varit i närheten av. Jo det har jag men då har jag inte fattat något. Aldrig någonsin i mitt liv har jag varit så medvetet medveten om livets skiftningar och hur kroppen reagerar och hur psyket reagerar och hur det kan gå från gråzon till regnbåge till fyrverkeri.
Hur man ena stunden har tårar i ögonen, går med krökt rygg och har ont i hjärtat av oro till rak rygg, leende och med spott i nävarna ( ja inte bokstavligt ifall ni är oroade för min närvaro i delikatessen).
Att våga spotta upp sig och tro att nu jävlar fixar jag det här och vi fixar det här tillsammans och allt kommer att bli så bra framöver även om det inte är det just nu, istället för att ha ont i det där hjärtat för något jag egentligen inte kan påverka så mycket…
Jag har varit i Götet och sett vänner, haft kul, jag har gjort en resa där jag skrattade så jag höll på att kissa ner mig, sov och snarkade stunden senare. Och fick göra det. Jag var bland vänner, likasinnade, nära till skratt. Jag fick glömma vardagens bekymmer for a moment, a-kassan var långt borta. Den lurade bara i vassen. Mina ömma muskler tog siesta.
Jag skulle förklara spektrat tänkte jag. Hela livet innehåller alla färger. Ingen av oss vandrande vilsna själar är undantagen någon form av känsla, alla vi fysiska varelser kommer att få uppleva sorg i hjärtat på ett eller annat sätt, några värre än andra, ifrågasättande varför och några kommer eventuellt att gå obemärkta förbi sorg men kanske uppleva hastig sjukdom. Alldeles för många kommer dö innan de upplevt för mycket, de kommer att ha upplevt för lite, men blir antagligen på kuppen visare än andra. På vissa områden.
Några kommer att uppleva framgång. Åtskilliga mer än andra. Några har mer pengar men troligtvis inte mer lycka. Mer pengar innebär inte per automatik mer hälsa, för hälsa kan vara fiktiv. Och i många år, bara så att ni vet. Om man bara blundar tillräckligt länge kan man ha inbillad hälsa.
Vet ni att jag ibland hatar och avskyr faktumet att jag grubblar så mycket och inte kan släppa. Jag vill släppa jag vill överlämna mig. Jag vill ha något jag inte kan få. Jag vill vara lagom. Inte för. Måste jag vara det, måste jag verkligen vara för av något slag, kan jag inte få älska hata och känna. Allt? I min mängd. Måste jag känna allt, älska allt hata allt, kan jag inte bara få ha lite av allt hela tiden.
Livet är så grymt och så vackert hela tiden, om vartannat. Och jag förstår det inte. Inte ett dugg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar