vem var det som puffade på mig? sitter här i min ensamhet och lyssnar på musik efter en tuff dag(igen) och känner hel plötsligt en puff i ryggen...

genast går mina tankar till mamma, är hon här nu när jag behöver henne som mest? vill hon säga mig nåt? nu? när allt kanske kan vända äntligen...

är hon här? hos mig?

nepp...

det var min lille älskade Jeppe som skojade med mig. skuggan. han är också överallt ibland. vill mig väl, ler åt min lycka...kramar mig, myser under filt.

tänk att livet kan kännas så under under underbart ibland. alltför sällan men förhoppningsvis för en lång tid framöver...