frågorna i ryggsäcken.

Man kan lära sig vad som helst. Man kan bli vad som helst.

Säger de.

Coacherna, livsstilsinspiratörerna, de som hejar på en, från böcker, tidningar och gulmålade rum med tända ljus.

Jag är skeptisk. Man kanske kan det, men det blir tuffare och tuffare för varje år, går långsammare och trögare men glädjeyran blir å andra sidan större när man begripit att man förstått.

Man måste ha ett mål, man kan ju inte driva omkring därute utan segel eller motor, man måste se målet klart framför sig och intala sig att det kommer att gå. No limits asså. Du kan allt.

Jag är skeptisk.

Jag orkar inte alltid. Är det mitt fel? Är det jag som missköter mig i den omfattningen att jag inte orkar. Jag vet att jag inte alltid har skött min kropp exemplariskt men jag har inte alltid mäktat. Därav är jag en orolig själ, en som inte sover så bra på nätterna, en som oroar sig, har frågorna med i ryggsäcken hela tiden. Vad ska det bli av mig, hur ska det gå och hur ska det bli? Vad händer om jag tar det jobbet och det inte blir något sen, vad händer med tryggheten, med oss, de här barnen jag älskar.

Ska jag pendla och flytta, ska vi leva på en lön? Allt jag vill är att få en liten trygghet, ett jobb där jag trivs och kan få må bra i.

Jag vill inte längre tvingas ställa fler frågor, utmana mig mer. Jag vill ha lugn och ro i mitt liv.

Men när ska det komma? När ska allt falla på plats tro?

Allt är skärvor, det är som en spegel som slagits i bitar ett antal gånger. Det räcker inte med 7 års olycka, det är hela livet. Det följer mig, det miserabla arbetslivet, otryggheten, att aldrig veta.

Tur att jag har en sån fin familj som orkar med mig och funderingarna. Jag är mer driven än vad jag tror om mig själv klockan 03.30.

Men det frestar på.