på väg...

Springer på gränsen till galenskap sa Christer Sandelin igår. När man har fantasi bränner man energi, då måste man ladda batterierna och komma tillbaka, eller något i den stilen. Det som alla uttrycker idag, nöden i de urladdade batterierna, bristen på återhämtningen är det som dödar lågan, dödar livsglädjen, energin, det som gör att vi slutar tro och hoppas.

Och så många har ju slutat hoppas. De får slåss med sjukvård, a-kassa- f-kassa, tryggheten i Sverige som idag utarmar oss i stället för att hålla om oss den tid vi behöver i livet.

Slåss och skrika, vara stark för att våga bli sjuk. Hur många gånger har jag inte hört detta uttryckas?

Och hur ledsen är jag inte själv över att jag visat mina barn fel saker förr om åren alltför länge. Hoppas de har glömt den jag var och bara ser den jag är nu. Jag ler, stryker över en mjuk kind, skrattar, skämtar, bjuder dem på mat och kräver att de hänger tvätten och lägger sina kläder där de ska vara.

Jag sniffar deras tvättade kinder.Ler åt en finne och önskar dem det bästa av livet, en finne är inget. Inget mot det som komma skall.

Det kan hända vad som helst när som helst säger Christer om dödsfallen han berördes av i ungdomen.

Håller med, vi måste alla försöka göra den bästa dagen varje dag, låta glädje genomsyra våra liv. Släppa oron för a-kassa och annat skit som hotar oss därute.

Men visst är det svårt. Att hylla livet nu, hitta guldkornet varje dag.

För istället är vi rädda för det som eventuellt kan ske. Verkligheten knackar på varje dag, gör sig påmind. Visst kan vad som helst ske när som helst, man måste kasta ett getöga över axeln efter liemannen, man bör veta att han syr kostymen åt oss i det tysta som Tomas Tranströmer skrev en gång.

Men man måste också skåla för livet, som de säger i programmet. Lev nu.

Ja men det är ju det jag gör, njuter av vardagen, sover om jag vill. Äter något gott jag vill, njuter av en doftande gryta, ser att det är sol ute som sticker i ögonen eller en blygrå dag då jag kan stanna inne med lila filt om mig.

Till min glädje har mina barn också blivit livsnjutare, det handlar inte om att de vill resa och ha massa dyra saker hela tiden, de verkar njuta av att vi är en familj, det är mysigt att vara hemma och det är kul att ha vännerna nära och hitta på saker. Jag gläds när storebror ägnar sig åt lillebror lite, det värmer mammahjärtat.

Att det kommer en förstulen fråga när jag sitter och skriver, en livsfråga från 16- åring i sitt rum det är stort. Det är livet. då är inte a-kassan i mina hasor.

Det är underbart att leva tror jag att vi alla känner just nu. Vi hjälper varandra framåt. Jag laddar för att ta fram känslan från förra vintern, då något hade lagt sig tillrätta hos mig, mina år i terapi hade fogat samman en ny livsglädje. Jag vill ha den tillbaka. Nu.

Jag är på väg. Just nu ska jag gå och lägga mig en stund i sängen och njuta. Sen ut och promenera. Ladda för veckan på Lernia.