Förvånansvärt var det hur länge jag kunde hålla barnen i tron att jag visste allt. De nickade stilla och lugnt och allvarligt när jag berättade något som jag visste eller tyckte som lät bra. För barn är föräldrar idoler ett bra bit upp i åldern.
Något senare i livet log den store bakom ryggen på sin bror, han hade genomskådat mig.
Mitt argument för att jag visste allt var nämligen att jag hade gått mamma- skolan. Egentligen började det hela som en ganska hemsk historia. Förr i tiden var jag upprörd över så mycket i samhället, alla nedskärningar inom alla områden som stressade sönder folk, att skolorna drog in på allt och att maten till de äldre blev sämre och sämre eller att gamla fick gå och lägga sig jättetidigt på hemmet för att det inte fanns tillräckligt med personal som kunde hjälpa dem på kvällar. Etc. etc.
Det finns så att säga väldigt mycket att vara upprörd för i Sverige i verkligheten. Och en sak jag eldade (och eldar) upp mig för, med rätta förstås, är hur föräldrar kan göra sina barn illa. Det finns de som slår och misshandlar och våldtar och utnyttjar och mördar sina barn, det har alltid hänt och kommer alltid att hända, runt om på jorden. Detta faktum har jag inte och kommer jag aldrig ha någon som helst förståelse för.
Och det var där någonstans som historien om mamma-skolan började. Jag hade läst en ledarkrönika i någon tidning om villkorat föräldraskap och det hade med Bobby att göra. Han vars mamma och styvfar misshandlade och hade ihjäl honom och sänkte honom i en sjö mitt i vintern. Det var en av de hemskaste historierna jag läst i Sverige och jag önskar att jag hade sluppit läsa om fler barn som bragts om livet av sina föräldrar eller av någon annan.
Bobbys delar historia med alltför många. I gränslandet där barn och ungdomar dödas rör sig många fruktansvärda historier och Bobby rörde mig lika mycket som John Hron från Kode, som misshandlades till döds av nazister och kastades till botten av en sjö att dö. Ett av de värsta morden jag läst om. Några av de hemskaste bilder som finns på min näthinna.
Så många värsta det finns egentligen.
Men med min äldste kunde jag diskutera att egentligen borde man få något slags legitimation för att få vara förälder. Köra upp eller dylikt. Eller gå en mamma/pappa skola.
Eftersom jag aldrig skulle kunna göra mina barn illa och jag verkligen anstränger mig för att vara den bästa mamman, liksom de flesta människor faktiskt gör, så lurade jag i dem att jag gått mammaskola. Det var därför mina pannkakor var så goda och mina kramar var mjukast och att jag alltid kunde hjälpa dem med läxan så att allt blev rätt.
”Det vet ju att det är för att jag har gått mamma skolan”.
Allvarliga nickar. Underbart.
Men då jag en solig dag när allt var perfekt och alla var på gott humör avslöjade lögnen blev det allvarliga anklagande blickar. Jag hade ljugit. Hade jag verkligen ljugit i så många år? Deras bruna/ gröna ögon följde mig besviket, de allvarliga medhållande nickningarna upphörde. Jag var avslöjad.
Jag har ju inte gått den skolan. Jag var en lögnare, de var illusionslösa. Plötsligt kanske pannkakorna hade en jolmig smak, vad vet jag. Hu!
Så det som börjar med ett litet skämt kan ta sin ände med förskräckelse och stygnet med dåligt samvete för att man ljög sitter kvar, men jag trodde ju de förstod. Att det inte fanns nån sån… för hade den funnits och varit obligatorisk och fungerat hade kanske inte alla mord skett.
Och mitt brott går inte att jämföra med de som misshandlar. Tycker jag i alla fall, även om lögner är hemskt.
Nu tittar de på mig i ögonvrån och småler och skakar på huvudet, när jag åter försöker påskina att jag faktiskt gick mammaskolan…vi kan skratta åt det idag. Tack och lov.
Förlåt för mina lögner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar