Obildade okunniga försiktiga räddförattgörabort sig-jag skulle alldeles nyligen på restaurang. Jag är en sådan där typ som alltid har tråkiga matlådor med mig med oftast slätstruket innehåll som står sig slätt mot andras läckerheter. I alla fall arom-mässigt…
Matlåda har jag oavsett vart jag än jobbar eller vad för utbildning jag än närvarar vid. Förresten kanske det är bäst att säga närvarar vid eftersom jag inte ännu fått prova mina nyvunna kunskaper, jag kan ju ha det som ett hopp eller mål eller så. Att leka med mina nyfunna vänner siffrorna.
Ja i alla fall så skulle jag gå på sushi restaurang för första gången och jag måste medge att jag var en smula skeptisk. Har en bild i min skalle att jag inte gillar sushi av någon anledning så jag var lite tveksam. " jag kan ju testa"...Mitt lunchsällskap, hon med Volvon, föreslog att vi skulle gå dit, på Öster, och av någon outgrundlig anledning så föreslog jag inte att vi skulle ta Tandoori istället, fast där vet jag att jag äääääääälskar maten.
Så en smula darrig och skeptisk klev jag in där och jag konstaterade genast att ”här var det litet”, och alltmer nervös blev jag när jag insåg att vi måste dela bord med några som kanske skulle snegla och småle åt mig. Och tänk om jag skulle sätta wasabi i halsen och börja hosta.
Jag vet att wasabi är starkt för jag har slickat på det förut. I vilket sammanhang tänker jag inte avslöja här. Jag vet att det är starkt i alla fall.
Så då börjar man snegla runt hur alla andra gör och vad de äter och man börjar slabba med soppa och purjo och torkat sjögräs som ” säkert är jättenyttigt och så” och hon med Volvon berättar tålmodigt var jag ska hälla sojan och inte och sen är det upp till mig. ” Man måste inte dela på bitarna Mia”, Hon betrakttar mig lite moderligt, liksom vakande.
Jag ger upp pinnarna direkt, det är dödsdömt. Och jag delar på bitarna, för mig är de för stora. Jag doppar, smakar, låter den rulla runt i munnen ungefär som jag gör med oprövade viner och finner - en sensation. Jag bara dör.
Det var ju underbart. Och ingefäran, den var så saftig!!!!!! Och så mycket smak i någon soja har jag aldrig känt…
Jag kunde dock inte avhålla mig från wasabin och insåg snart att det var en mindre bra idé att prova den ensam i munnen. Jag var tyst en stund och studerade mina världsvana medmänniskor under kämpandet mot tårar i ögonen som jag tror jag lyckades dölja och lite pinsamhetskänslor.
Vad gott det var! Ytterligare erfarenheter rikare!
Och apropå tårade ögon så skulle jag berätta om mitt äventyr i sushidjungeln på kursen några dagar senare och precis när detta ögonblick öppnade sig så satte jag en bit minimalt salladsblad i trachea (luftstrupen) och fick ett massivt hostanfall som innebar att när jag var färdig med det och hade snutit mig och torkat tårarna så var konversationen inne på allvarligare saker än sushi.
Och då vill man inte avbryta liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar