Jag vill så gärna berätta om ett par häftiga möten jag haft. Jag har haft så många det senaste året. Undrar om AF verkligen på riktigt har tänkt till och satt ihop oss. Jag vet att det finns en mening, jag vet att det är meningen att jag ska möta dessa människor och höra dem och se dem. Jag älskar det och jag kommer att sörja när de är slut.
Jag vet att varenda steg jag tagit i livet har tagit mig just hit i denna stund. Alla dörrar jag har passerat har varit en mening med, allt kämpande och alla tårar och all migrän(nåja, kanske inte men..) har en mening. För att jag ska kunna välja väg i framtiden. Rätt eller fel, det vet jag ju inte. Numera går jag mest på magkänsla. Vet inte om det är rätt eller fel.
Men…
Det första mötet jag vill berätta om har inget med kursen att göra, det har med gamle vännen SJ att göra, jag står på Stockholm central tillsammans med x antal människor och väntar på just ett tåg hem till Nyköping. Självklart kommer inget tåg och det värsta vi som personal visste inträffar . Man flyttar fram avgångstiden 10 minuter i taget. Till slut fattar man ju att det kommer nada tåg, då har jag köpt mig en korv med bröd som jag mumsar på, betraktar mina blivande medpassagerare som ömsom skrattar uppgivet och hånler i mobilen.
Hahaha fan och tyyyypiskt, ska det inte någon gång kunna…vad i h-e är det nu då. Ungefär sådär låter det. Jag har hört det förr så många gånger. Jag ryser inte längre, jag småler bara. Jag och två medpassagerare av kvinnligt kön beger oss till kundservice som inte finns längre utan tar kölapp och väntar tålmodigt. Vi är tillsammans. Enade. Jag är tålmodig. Nuförtiden.
Vi får lite checkar och sånt där men inget besked, hon är trevligt säljaren, proffsig. Jag och mina medpassagerare börjar samspråka och kollar med ett getöga om det kommer nåt tåg och till slut 70 minuter sent rullar det in.
Vi hade så roligt jag och mina medpassagerare. Vi fnissade åt situationen och berättade små allvarsamma delar av våra liv. Med glimten i ögat och intresset genuint för varandra. Det gjorde liksom nästan ingenting att vi blev 70 minuter sena och fick stå och vänta på Ockle-bussen en halvtimme till. Vilka möten, det är fantastiskt. Vi bytte till och med telefonnummer. Så vi kan ses och fortsätta, använda varandras kontaktnät i framtiden.
Tänk att SJ kan ge något bra också. Jag var alldeles varm efter den kalla kvällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar