lördag 12 mars 2011

Ytterligare möten i verkligheten.

Varaktigare möten än på tåg har också kommit in i mitt liv i och med kursen. Det är ett litet lämmeltåg som beger sig till Lernia varje dag. Vår lilla styrka har bytts ut, nya celler sprids. Rummen innehåller ny andedräkt och nya verkligheter, alla dessa verkligheter som skall sammanfogas och bli någon slags del av den obegripliga värld vi lever i.

Här i rummets trygga vrå har jag mött människor med olika öden, det är olyckor som gjort att de inte kan fortsätta sina jobb, det är utbrändheter och långsamma försök till ett återinträde i atmosfären. Atmosfären där ett jobb hägrar. Ett jobb man kan trivas på och jobba efter den förmågan man kan, vi har alla så olika förmågor och så olika mål och horisonter och så olika saker i bagaget.

Vi tar åt oss kunskaperna olika fort, vi kan mer av något eller mindre av något annat, vi hjälps åt efter bästa förmåga, jag ler fortfarande åt suckarna och ” jaha” när det kommer för jag minns hur jag kände det i början. Nollställd, suckande och svärande över debet och kredit och ingående/utgående moms men ändå kom man till insikter emellanåt. Jösses vad jag lärt mig.

Jag gillar att lyssna på människor och beröras av historier, jag gillar att se att vi kommer att ha nytta av varandra och aldrig kommer jag glömma dessa människor som berört mig så. De är stort.

Jag har två veckor kvar men det är inte så många kvar från ursprungsgänget, så jag får ta emot mitt kompetensbevis( nåja jag hoppas det i alla fall) i nya människors åsyn. Ok, jag hinner kanske lära känna dem också. Litegrann.

Det är fina människor som kämpar som jag. En del av deras historier kommer att publiceras här. Det är de värda. Det är skrämmande historier om myndighetsmissbruk och insikter. Det är starka människor som slagits för sin rätt och kommit en bit men fått betala ett högt pris.

Det är i allra högsta grad möten som berört. Jag har ryst, blivit illa till mods, jag har lett och fått tårar i ögonen ibland.

Precis så som livet ska vara.

Själv har jag just nu bomull runt hjärtat och känner en smula trygghet i att jobb kommer in i mitt liv igen. Det jag helst av allt önskar. En värld jag vill tillhöra, som jag trivdes i. Nu kommer livet att vända för mig, jag tänker börja leva igen.

Mitt liv, som jag vill leva det.

Inga kommentarer: