tänk så bra jag har det.

När jag läser mina gamla texter, publicerade på hemmaforaldrar.se så tycker jag att jag skrev bättre som arg. Jag var arg arg arg över allt i samhället. Hur det såg ut, hur vi behandlade varandra, hur jag mådde. Alldeles för lite tillfredställelse.

Nu när livet lagt sig tillrätta och jag mår kanon, så saktar livet ner. Det är bra för mig, och jag känner att jag inte orkar vara så upprörd längre, orkar inte engagera mig i allt elände. Bra för mitt hjärta antagligen, man kanske hade slutat med en rak ekg- remsa annars...

Jag ser det lilla idag, älskar att njuta av det lilla i livet. Unnar mig att se och känna och riktigt njuta i vardagen. Älskar min soffa, att fika med vänner, njuta i solen en höstdag med jacka om mig, att smaka på något jag aldrig ätit.

Jag skrev bättre som arg men jag lever på riktigt nu. Man kan ju inte få allt här i livet. Och just nu känns det som om jag har allt. Min familj, mitt lilla hus. Trofasta vänner.

Det kan inte bli bättre.

hittade en gammal bra text till!!! från 2007

allt är nu allt är då, gränserna är flytande

Ibland tappar jag andan, blir yr. Livet. Det är för stort för att få grepp om. Jag blir inte klok på det. Det finns så många saker min hjärna inte hajar, hur jag än försöker så går det inte upp något ljus. Vissa kunskaper kan man plugga sig till, ekonomi, pedagogik, omsorg, rymdteknik. Men hur människor är funtade det undrar jag om någon människa egentligen kan svara på.   

 

Jag skulle aldrig få för mig att skälla på en säljare som ringer till mig men jag kan säga ”tack men nej tack”. Är jag missnöjd med något så ringer jag och påtalar det men eftersom jag inte skulle vinna något på det eller må bra av det så är jag inte otrevlig.

 

Till mig har INGEN någonsin sagt ”tack men nej tack”. Till mig har man kommit för att man måste, inte för att man vill och att människor är missnöjda med livet idag har jag blivit bistert medveten om. Men även för många år sedan började kommentarerna jag knappt vågar återge här, saker ingen skulle kunna tro.

 

Den fanatiska osthyveln härjningar under ett decennium har medfört att ju mer det skärs ner desto sämre blir kvalitén och desto sämre presterar de anställda, eftersom man inte kan vrida ut och in på sig mer än till en viss gräns. När som då kvalitén blir sämre och ensamjobbet ökar, utför man som säljare till slut ett sämre jobb och då blir det legalt för kunden att häva ur sig ännu mer till de anställda. Rimligt-ja, humant-nej.

 

Till slut tar orden slut, det är tomt, man har inget mer att säga, inget biter, ingen förstår, det finns ingenstans att fästa blicken längre. Etiskt utbränd, skrev Anna Bäsén i sin bok ”Vem ska ta hand om mamma”, är när man gått sönder i själen. Man vet vad som behövs men man kan inte genomföra det längre. Så måste många känna idag, inte bara de som jobbar inom vården. Det finns många nedskurna organisationer.

 

Jag är förstummad över faktumet att det är möjligt att vi kan häva ur oss spydigheter till en kassörska på ett företag för att vi är missnöjda med öppettider, priser eller att få stå mer än en halv minut i kö och sedan gå ut, korsa gatan, stanna och byta några ord med sina bekanta i lugn och ro, köa hos ett annat företag som kanske inte skurit ner lika mycket på personalen, handla för några hundra och le glatt. HUR KAN MAN? Hur kan man nedvärdera en säljare i en nedbantad organisation som gör så gott den kan? Hur kan man lova strypa en kassörska med ett flin eller hoppas att man gjort det riktigt jävla besvärligt för en helt iskallt mitt på dagen? Jag förstår inte.

 

Jag är också förstummad över att det är möjligt att tjafsa om ”6 jävla kronor” på det ena stället och köpa smink, kläder, spelkonsoler och spel till barnen för flera hundra i nästa, månad ut och månad in? Jag blir illamående när jag i en spelbutik betraktar kommersen. Det är fasen INTE någon kris i Sverige!  Pengarna finns men vi väljer vad vi vill lägga dem på.

 

Det vi måste ha det spyr vi galla över. Att spela på tips, bingo, lotter, triss, tian eller hästar och samtidigt anmärka på hur dyr maten är eller vad det kostar att resa, snacka om dubbelmoral. Hur kan man vara negativ månad ut och månad in på det ena stället och konsumera och le på det andra? Hur kan man år ut och år in fortsätta vara missnöjd men inte göra något för att förändra sin situation utan bara skjuta budbäraren?

 

Jag är totalt förstummad såhär i backspegeln. Det känns om jag är 100 år i själen. Fundersam. Ledsen för att det är sån skillnad på jobb och jobb och på kassörska och kassörska, uniform och uniform, och man behandlas så olika beroende på var man jobbar.

 

Ord är hullingförsedda oavsett om de kommer från en vän eller från en kund. Det är oåterkalleligt när du uttalat dem, det finns ingen väg tillbaka. Ju längre jag lever och lär, desto mer inser jag att det finns sådant som jag inte begriper. Livet är en läroprocess och man måste rätta till felen man gör, dra lärdom av dem. Åtminstone borde det vara så för alla!

 

Fattigdom är inte att äga lite utan att sakna mycket sa filosofen Seneca en gång. Det stämmer in på alldeles för många…de har allt men det räcker inte.

 

Vi jobbar så mycket och konsumerar så mycket men vi mår inte bra ändå, därför att så mycket sker mot vår vilja. Och vad kroppen vill är säkert inte att arbeta mer, det är att vi lyssnar på den. Om man ställde frågan vad de skulle ha gjort i sitt liv till någon som ligger på dödsbädden så får man säkert inte svaret ”jag skulle ha jobbat mer”. Man får snarare svaret ”jag skulle ha lyssnat mer på min kropp”.

 

Så, vad är det som stoppar dig?

 

 

 

 

glädje!

Å gud vad jag är glad, haft ett samtal med en vän som gjorde mig så varm och glad. Jag är svältfödd på fika och djupa samtal efter den här luftvägsinfektionen, har mest kunnat viska och hosta de sista veckorna så jag har oftast hållit mig för mig själv på dagarna då jag varit ledig.

Nu har jag pratat med en vän i telefon som hade glädjande nyheter och jag gläds så med henne och familjen. Kram till dem alla!!

Tänk att allt löser sig en dag hur tufft och jobbigt det än är i livet. Jag tvivlade så på mig själv under åren utan ett fast arbete, med a-kassan i hälarna som höll på att stjälpa mig över gränsen, och allt löste sig till slut.

Önskar att alla skulle få uppleva lyckokänslorna när allt går i lås. När molnen skingrar sig och solen börjar lysa och hoppet börjar spira igen. Glädjen spritter i en.

Tänker också på absurditeten i att dagen då jag åkte hem från SJ sista gången så grät jag av glädje. Självklart också av sorg att det inte fungerade längre men till största delen av glädje. Samma glädje kände jag nu när jobbet blev mitt på ICA.

 

Idag är en bra dag!

övermodig?

Och som vanligt så tvivlar jag och undrar om det låter oblygt att säga att man är rätt människa på rätt plats. Men sån är jag - tvivlaren. Kommer nog alltid att vara det tyvärr.

Men jag har verkligen gjort en resa. Från någonting, från den jag var till dit jag är och den jag är idag. Jag har läst mycket, gått i terapi och fått påfyllt min självkänsla som var i botten. Jag har tvivlat och gråtit och gråtit ännu mer och inte vågat och vågat lite och vågat ännu mer och proppat mig full med information som jag inte kunnat sortera för det har varit för fullt. Kroppen har bråkat med mig samtidigt, velat att jag skulle speeda ner men det gick inte då, speedat ner har jag gjort nu efter sommaren i och med min luftvägskatarr och då har jag haft tid att reflektera igen.

Så nu säger jag det igen. Jag är rätt människa på rätt plats. Så det så.

Och kanske kan deltagandet i ambassadörskapet i Five star ytterligare ge mig kunskaper och vara ett ställe där mina tankar och allt jag lärt mig genom åren kan komma andra till nytta. Spännande i alla fall, eftersom jag är nyast i gänget och har jobbat på myndigheter och statliga bolag i hela mitt liv, där vi kämpat med att hålla service i motvind (vilket inte är en underdrift alls).  

Jag har som sagt lekt ekorre nu i många år och samlat på mig kunskaper, så nu ska de ut. Och kanske det blir äkta nu när man äntligen mår bra i livet.

Nutid igen- min tid- bästa tiden.

Jag kanske ska bryta av lite med dagens liv igen för att det inte ska bli för enformigt. Jag kanske slänger in en och annan text här då och då för att livet inte alltid är tjo och tjim. För att livet innehåller allt, hela spektrat, sorg glädje ilska och..ja vadå? Ett ljusfyllt sinne.

Jag var en allvarsam själ då, alldeles för tyngd och arg över livet som det var och hur det förflöt. Jag var för av allt. Jag har alltid varit en tyngd tänkare, som gärna ältade det som var, grubblade för mycket. Ända sen jag var barn har jag varit rädd för allt, rädd för att dö, rädd för att förlora, vilket gör att jag aldrig levt fullt ut. Visst har jag varit sorgfri stundtals men då har det handlat om att döva något som saknats, döda tristessen.

I dag är åren på SJ i dimma, det är ett ställe jag aldrig vill tillbaka till, den arbetsplatsen för absolut inget gott med sig, och jag är så glad att jag kom därifrån levande. Alla steg jag tagit i mitt liv har lett mig dit jag är idag, där jag känner sådan enorm glädje över livet, jag har världens bästa jobb idag med massor av möten, ett positivt men ansvarsfyllt arbete med mat och allt vad det innebär.

Jag har träffat några underbara själar som är med mig i vått och torrt. Som tänker som jag, vill som jag, öppnar mina ögon på ett varsamt sätt, får mig att skratta och le och samtidigt kan få mig att fälla en tår av rörelse. Allt är rätt, inget är fel. Allt måste finnas för att man ska leva. Jag är så lycklig.

Jag har dessvärre varit sjuk länge nu. Mina astmamediciner har jag fått hämta ut tre gånger minst, det är inte klokt, jag har aldrig varit så sjuk och hostat så fruktansvärt, varit så utarmad och trött på att hosta och spotta slem men visst har jag fått vila och reflektera mycket efter en intensiv sommar på jobbet. Vägen tillbaka är lång och seg, det är uppförsbacke och jag bygger upp mig successivt med promenader inför stundande träningspass på puls och träning.

Jag har också fått känna på en ny känsla. Ilska, som jag aldrig tillåtit mig att känna förr, det var fult när jag var liten, jag har aldrig fått vara arg eller ilsken och det är en känsla jag tryckt undan i hela mitt liv. Så nu håller jag på och lär mig hantera ilska. Och lär mig tillåta mig att känna det. Inte det lättaste alls. Jag har stött på ett par beteenden alldeles nyligen där jag blev så ilsken så jag höll på att explodera. Försöker kanalisera ut detta så det ska komma ut på rätt sätt, så att rätt människa ska få ta del av det. Har i alla fall börjat den resan, att inte bita ihop längre. Får se vart den leder. Jag har väldigt låg toleransnivå just nu mot dumheter och hoppas att ett deltagande i en grupp på jobbet som lär oss bli bäst på service kan få mig att med andras hjälp hjälpa andra att tänka på rätt sätt.

För idag är jag rätt människa på rätt plats, äntligen. Idéerna bubblar ur mig, jag älskar att vara där jag är. Och ingen och ingenting ska få förstöra eller ta ner den känslan hos mig.

svårt hitta en rubrik som passar till det som var.

”Mänskliga kvarlevor” är ett drastiskt uttryck som etsat sig fast i hjärnan på mig. Inte bara för den bokstavliga innebörden utan för att jag nästan varit en sådan, en som under många år bara existerat. Jag har sett oräkneliga hetsande, stressade och förbannade när något inte gått deras väg och jag vet att de inte heller förstått livets innebörd.

 

Frågan surrar runt mig om jag sett andra som kvarlevor enbart för att jag själv inte mått bra? Jag har i cirka tio års tid ställt frågan om jag har fel och om samhället är jättebra bara att jag inte fattat der? Är det jag som påverkar människor i min omgivning till dysterhet? Kan människor se att den här individen inte mår bra så den kan man sätta sig på ännu mer och är det inte värre än vanligt översitteri? Ska det gå till så idag?

 

Vem bestämmer om jag har rätt eller fel som ser världen svart? Hur kan man låtsas vara glad och positiv utåt när man får kämpa så för att räcka till för de man mest behövs för? Och vad är det egentligen för fel i att vara en kännande människa? Varför har så många pansar utåt, vad bär de inom sig? Hur vore världen om vi smälte våra skal och började leva och njuta av hur det kan vara? Hitta det lilla i det stora och vårda det.

 

Livet går ju inte på räls, speciellt inte under småbarnsåren. Många har mer jobb än de vill, tiden räcker inte till för allt man måste och många lever i arbetslöshetens och sjukdomarnas osäkerhet där a-kassans byråkrati och försäkringskassans krav inte hjälper alla, de kan stjälpa om man inte är tillräckligt stark. Är mänsklig kvarleva ett för drastiskt uttryck då tryggheten känns utom räckhåll, när tröttheten lamslagit en totalt och man inte ser någon utväg? Kanske…

 

Jag fattar inte det är för generalfel i samhället när man blir uppsagd, är mentalt utsliten och övertalig på ett företag och blir mottagen som en tillgång på ett annat? Så olika livet gestaltar sig för oss och hur påverkade vi är av nedskärningar vi som inte är födda med silversked i munnen. Vad är det för fel i Sverige som gör att vissa företag år efter år bara tillåts fortsätta skära ner medans andra fortfarande har en balansgång mellan ekonomi och service? Varför är förutsättningarna så olika och varför får det fortgå? För visst säger väl ändå sjukskrivningssiffrorna i Sverige att det är fel att skära ner och skruva upp tempot för resten? Eller är det ofrånkomligt att man likt slavar ska ersätta de utslitna med andra som orkar istället för att ta tillvara resurserna som personalen är kan vara? Jag är i alla fall övertygad om att det är inte bara vår egen inställning som är fel!

 

Nästan alla är mer eller mindre trötta i knopp och kropp av olika skäl.

 

Jag är trött i kropp och knopp men av anledningen att jag fått ett nytt jobb, jag har nya arbetsuppgifter för första gången på många år. Det är jobbigt att lära nytt. Jag har börjat om, blivit uppsagd och arbetslös efter 22 år inom staten men inom två veckor fått ett nytt jobb i samma ort där jag bor. I 17 år har jag varit på samma arbetsplats och under den fanatiska osthyvelns decennium fantiserat om världen utanför, är den bättre eller sämre, är det mig det är fel på som inte orkar bördan, inte orkar ta mer skit? Jag har inom mig anat men inte vågat bejaka sanningen och vända ryggen åt oriktigheterna.

 

Jag är inne i annan farled nu, bortom kollisionskurs. Vart jag är på väg vet jag inte och jag har bara mig själv som kapten.  Jag kan inte be någon annan fatta besluten åt mig. I många år har jag släpat mig fram mot en vak på tunn is och den bilden vill jag ska symbolisera nedskärningsdecenniet med färre anställda som skulle producera mer med ännu större leenden på läpparna. Nu går jag från den där vaken, inte med tjo och tjim men med ett litet hopp. Ett nytt liv. Jag har kommit ur det gamla levande, även om jag inte trott det alltid.

 

Att slippa få en svordom i ansiktet av kunder för vad det kostar, slippa höra ”era jävlar” för att det inte funkar som de vill, eller för att regler inte passar, är ljuvligt. Det borde vara en mänsklig rättighet, liksom rent vatten.

 

Och samtidigt inser jag att vi alla har väldigt lite förståelse och insyn i varandras liv. Ett jobb där du trivs, fysiskt krävande eller bara krävande och stimulerande är så otroligt mycket mer värt än att vara mentalt död när du åker hem. Och trivs du med livet och jobbet är du kanske inte medveten om vilka misärer det finns på andra arbetsplatser, hur många människor runt om dig som kämpar i det tysta.

 

Realistpessimist kan jag erkänna mig skyldig till. Det är inte en bra egenskap men jag kan inte stänga världen ute, jag är tvungen att vara medveten och konfronteras med det jag ser, för att försöka förändra.

 

Vi måste lära oss säga stopp i tid och inte acceptera allt. Få må bra och njuta av livet.. Nu kämpar vi vidare!

 

 

 

 

 

nu är jag rabiat men det här är fortfarande lite aktuellt 5 år senare...

Ibland tappar jag andan, blir yr. Livet. Det är för stort för att få grepp om. Jag blir inte klok på det. Det finns så många saker min hjärna inte hajar, hur jag än försöker så går det inte upp något ljus. Vissa kunskaper kan man plugga sig till, ekonomi, pedagogik, omsorg, rymdteknik. Men hur människor är funtade det undrar jag om någon människa egentligen kan svara på.   

 

Jag skulle aldrig få för mig att skälla på en säljare som ringer till mig men jag kan säga ”tack men nej tack”. Är jag missnöjd med något så ringer jag och påtalar det men eftersom jag inte skulle vinna något på det eller må bra av det så är jag inte otrevlig.

 

Till mig har INGEN någonsin sagt ”tack men nej tack”. Till mig har man kommit för att man måste, inte för att man vill och att människor är missnöjda med livet idag har jag blivit bistert medveten om. Men även för många år sedan började kommentarerna jag knappt vågar återge här, saker ingen skulle kunna tro.

 

Den fanatiska osthyveln härjningar under ett decennium har medfört att ju mer det skärs ner desto sämre blir kvalitén och desto sämre presterar de anställda, eftersom man inte kan vrida ut och in på sig mer än till en viss gräns. När som då kvalitén blir sämre och ensamjobbet ökar, utför man som säljare till slut ett sämre jobb och då blir det legalt för kunden att häva ur sig ännu mer till de anställda. Rimligt-ja, humant-nej.

 

Till slut tar orden slut, det är tomt, man har inget mer att säga, inget biter, ingen förstår, det finns ingenstans att fästa blicken längre. Etiskt utbränd, skrev Anna Bäsén i sin bok ”Vem ska ta hand om mamma”, är när man gått sönder i själen. Man vet vad som behövs men man kan inte genomföra det längre. Så måste många känna idag, inte bara de som jobbar inom vården. Det finns många nedskurna organisationer.

 

Jag är förstummad över faktumet att det är möjligt att vi kan häva ur oss spydigheter till en kassörska på ett företag för att vi är missnöjda med öppettider, priser eller att få stå mer än en halv minut i kö och sedan gå ut, korsa gatan, stanna och byta några ord med sina bekanta i lugn och ro, köa hos ett annat företag som kanske inte skurit ner lika mycket på personalen, handla för några hundra och le glatt. HUR KAN MAN? Hur kan man nedvärdera en säljare i en nedbantad organisation som gör så gott den kan? Hur kan man lova strypa en kassörska med ett flin eller hoppas att man gjort det riktigt jävla besvärligt för en helt iskallt mitt på dagen? Jag förstår inte.

 

Jag är också förstummad över att det är möjligt att tjafsa om ”6 jävla kronor” på det ena stället och köpa smink, kläder, spelkonsoler och spel till barnen för flera hundra i nästa, månad ut och månad in? Jag blir illamående när jag i en spelbutik betraktar kommersen. Det är fasen INTE någon kris i Sverige!  Pengarna finns men vi väljer vad vi vill lägga dem på.

 

Det vi måste ha det spyr vi galla över. Att spela på tips, bingo, lotter, triss, tian eller hästar och samtidigt anmärka på hur dyr maten är eller vad det kostar att resa, snacka om dubbelmoral. Hur kan man vara negativ månad ut och månad in på det ena stället och konsumera och le på det andra? Hur kan man år ut och år in fortsätta vara missnöjd men inte göra något för att förändra sin situation utan bara skjuta budbäraren?

 

Jag är totalt förstummad såhär i backspegeln. Det känns om jag är 100 år i själen. Fundersam. Ledsen för att det är sån skillnad på jobb och jobb och på kassörska och kassörska, uniform och uniform, och man behandlas så olika beroende på var man jobbar.

 

Ord är hullingförsedda oavsett om de kommer från en vän eller från en kund. Det är oåterkalleligt när du uttalat dem, det finns ingen väg tillbaka. Ju längre jag lever och lär, desto mer inser jag att det finns sådant som jag inte begriper. Livet är en läroprocess och man måste rätta till felen man gör, dra lärdom av dem. Åtminstone borde det vara så för alla!

 

Fattigdom är inte att äga lite utan att sakna mycket sa filosofen Seneca en gång. Det stämmer in på alldeles för många…de har allt men det räcker inte.

 

Vi jobbar så mycket och konsumerar så mycket men vi mår inte bra ändå, därför att så mycket sker mot vår vilja. Och vad kroppen vill är säkert inte att arbeta mer, det är att vi lyssnar på den. Om man ställde frågan vad de skulle ha gjort i sitt liv till någon som ligger på dödsbädden så får man säkert inte svaret ”jag skulle ha jobbat mer”. Man får snarare svaret ”jag skulle ha lyssnat mer på min kropp”.

 

Så, vad är det som stoppar dig?