”Mänskliga kvarlevor” är ett drastiskt uttryck som etsat sig
fast i hjärnan på mig. Inte bara för den bokstavliga innebörden utan för att
jag nästan varit en sådan, en som under många år bara existerat. Jag har sett oräkneliga
hetsande, stressade och förbannade när något inte gått deras väg och jag vet
att de inte heller förstått livets innebörd.
Frågan surrar runt mig om jag sett andra som kvarlevor enbart
för att jag själv inte mått bra? Jag har i cirka tio års tid ställt frågan om
jag har fel och om samhället är jättebra bara att jag inte fattat der? Är det
jag som påverkar människor i min omgivning till dysterhet? Kan människor se att
den här individen inte mår bra så den kan man sätta sig på ännu mer och är det inte
värre än vanligt översitteri? Ska det gå till så idag?
Vem bestämmer om jag har rätt eller fel som ser världen
svart? Hur kan man låtsas vara glad och positiv utåt när man får kämpa så för
att räcka till för de man mest behövs för? Och vad är det egentligen för fel i
att vara en kännande människa? Varför har så många pansar utåt, vad bär de inom
sig? Hur vore världen om vi smälte våra skal och började leva och njuta av hur
det kan vara? Hitta det lilla i det stora och vårda det.
Livet går ju inte på räls, speciellt inte under småbarnsåren.
Många har mer jobb än de vill, tiden räcker inte till för allt man måste och många
lever i arbetslöshetens och sjukdomarnas osäkerhet där a-kassans byråkrati och
försäkringskassans krav inte hjälper alla, de kan stjälpa om man inte är
tillräckligt stark. Är mänsklig kvarleva ett för drastiskt uttryck då tryggheten
känns utom räckhåll, när tröttheten lamslagit en totalt och man inte ser någon
utväg? Kanske…
Jag fattar inte det är för generalfel i samhället när man
blir uppsagd, är mentalt utsliten och övertalig på ett företag och blir
mottagen som en tillgång på ett annat? Så olika livet gestaltar sig för oss och
hur påverkade vi är av nedskärningar vi som inte är födda med silversked i
munnen. Vad är det för fel i Sverige som gör att vissa företag år efter år bara
tillåts fortsätta skära ner medans andra fortfarande har en balansgång mellan
ekonomi och service? Varför är förutsättningarna så olika och varför får det
fortgå? För visst säger väl ändå sjukskrivningssiffrorna i Sverige att det är
fel att skära ner och skruva upp tempot för resten? Eller är det ofrånkomligt
att man likt slavar ska ersätta de utslitna med andra som orkar istället för
att ta tillvara resurserna som personalen är kan vara? Jag är i alla fall
övertygad om att det är inte bara vår egen inställning som är fel!
Nästan alla är mer eller mindre trötta i knopp och kropp av
olika skäl.
Jag är trött i kropp och knopp men av anledningen att jag
fått ett nytt jobb, jag har nya arbetsuppgifter för första gången på många år. Det
är jobbigt att lära nytt. Jag har börjat om, blivit uppsagd och arbetslös efter
22 år inom staten men inom två veckor fått ett nytt jobb i samma ort där jag
bor. I 17 år har jag varit på samma arbetsplats och under den fanatiska osthyvelns
decennium fantiserat om världen utanför, är den bättre eller sämre, är det mig
det är fel på som inte orkar bördan, inte orkar ta mer skit? Jag har inom mig
anat men inte vågat bejaka sanningen och vända ryggen åt oriktigheterna.
Jag är inne i annan farled nu, bortom kollisionskurs. Vart
jag är på väg vet jag inte och jag har bara mig själv som kapten. Jag kan inte be någon annan fatta besluten åt
mig. I många år har jag släpat mig fram mot en vak på tunn is och den bilden
vill jag ska symbolisera nedskärningsdecenniet med färre anställda som skulle producera
mer med ännu större leenden på läpparna. Nu går jag från den där vaken, inte
med tjo och tjim men med ett litet hopp. Ett nytt liv. Jag har kommit ur det gamla
levande, även om jag inte trott det alltid.
Att slippa få en svordom i ansiktet av kunder för vad det
kostar, slippa höra ”era jävlar” för att det inte funkar som de vill, eller för
att regler inte passar, är ljuvligt. Det borde vara en mänsklig rättighet,
liksom rent vatten.
Och samtidigt inser jag att vi alla har väldigt lite
förståelse och insyn i varandras liv. Ett jobb där du trivs, fysiskt krävande eller
bara krävande och stimulerande är så otroligt mycket mer värt än att vara mentalt
död när du åker hem. Och trivs du med livet och jobbet är du kanske inte medveten
om vilka misärer det finns på andra arbetsplatser, hur många människor runt om dig
som kämpar i det tysta.
Realistpessimist kan jag erkänna mig skyldig till. Det är
inte en bra egenskap men jag kan inte stänga världen ute, jag är tvungen att
vara medveten och konfronteras med det jag ser, för att försöka förändra.
Vi måste lära oss säga stopp i tid och inte acceptera allt. Få
må bra och njuta av livet.. Nu kämpar vi vidare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar