Ibland tappar jag andan, blir yr. Livet. Det är för stort för
att få grepp om. Jag blir inte klok på det. Det finns så många saker min hjärna
inte hajar, hur jag än försöker så går det inte upp något ljus. Vissa kunskaper
kan man plugga sig till, ekonomi, pedagogik, omsorg, rymdteknik. Men hur
människor är funtade det undrar jag om någon människa egentligen kan svara på.
Jag skulle aldrig få för mig att skälla på en säljare som
ringer till mig men jag kan säga ”tack men nej tack”. Är jag missnöjd med något
så ringer jag och påtalar det men eftersom jag inte skulle vinna något på det
eller må bra av det så är jag inte otrevlig.
Till mig har INGEN någonsin sagt ”tack men nej tack”. Till
mig har man kommit för att man måste, inte för att man vill och att människor
är missnöjda med livet idag har jag blivit bistert medveten om. Men även för
många år sedan började kommentarerna jag knappt vågar återge här, saker ingen
skulle kunna tro.
Den fanatiska osthyveln härjningar under ett decennium har
medfört att ju mer det skärs ner desto sämre blir kvalitén och desto sämre
presterar de anställda, eftersom man inte kan vrida ut och in på sig mer än
till en viss gräns. När som då kvalitén blir sämre och ensamjobbet ökar, utför
man som säljare till slut ett sämre jobb och då blir det legalt för kunden att
häva ur sig ännu mer till de anställda. Rimligt-ja, humant-nej.
Till slut tar orden slut, det är tomt, man har inget mer att
säga, inget biter, ingen förstår, det finns ingenstans att fästa blicken
längre. Etiskt utbränd, skrev Anna Bäsén i sin bok ”Vem ska ta hand om mamma”,
är när man gått sönder i själen. Man vet vad som behövs men man kan inte
genomföra det längre. Så måste många känna idag, inte bara de som jobbar inom
vården. Det finns många nedskurna organisationer.
Jag är förstummad över faktumet att det är möjligt att vi
kan häva ur oss spydigheter till en kassörska på ett företag för att vi är missnöjda
med öppettider, priser eller att få stå mer än en halv minut i kö och sedan gå
ut, korsa gatan, stanna och byta några ord med sina bekanta i lugn och ro, köa hos
ett annat företag som kanske inte skurit ner lika mycket på personalen, handla
för några hundra och le glatt. HUR KAN MAN? Hur kan man nedvärdera en säljare i
en nedbantad organisation som gör så gott den kan? Hur kan man lova strypa en
kassörska med ett flin eller hoppas att man gjort det riktigt jävla besvärligt för
en helt iskallt mitt på dagen? Jag förstår inte.
Jag är också förstummad över att det är möjligt att tjafsa
om ”6 jävla kronor” på det ena stället och köpa smink, kläder, spelkonsoler och
spel till barnen för flera hundra i nästa, månad ut och månad in? Jag blir illamående
när jag i en spelbutik betraktar kommersen. Det är fasen INTE någon kris i Sverige!
Pengarna finns men vi väljer vad vi vill
lägga dem på.
Det vi måste ha det spyr vi galla över. Att spela på tips,
bingo, lotter, triss, tian eller hästar och samtidigt anmärka på hur dyr maten
är eller vad det kostar att resa, snacka om dubbelmoral. Hur kan man vara negativ
månad ut och månad in på det ena stället och konsumera och le på det andra? Hur
kan man år ut och år in fortsätta vara missnöjd men inte göra något för att
förändra sin situation utan bara skjuta budbäraren?
Jag är totalt förstummad såhär i backspegeln. Det känns om
jag är 100 år i själen. Fundersam. Ledsen för att det är sån skillnad på jobb
och jobb och på kassörska och kassörska, uniform och uniform, och man behandlas
så olika beroende på var man jobbar.
Ord är hullingförsedda oavsett om de kommer från en vän
eller från en kund. Det är oåterkalleligt när du uttalat dem, det finns ingen
väg tillbaka. Ju längre jag lever och lär, desto mer inser jag att det finns
sådant som jag inte begriper. Livet är en läroprocess och man måste rätta till
felen man gör, dra lärdom av dem. Åtminstone borde det vara så för alla!
Fattigdom är inte att äga lite utan att sakna mycket sa
filosofen Seneca en gång. Det stämmer in på alldeles för många…de har allt men
det räcker inte.
Vi jobbar så mycket och konsumerar så mycket men vi mår inte
bra ändå, därför att så mycket sker mot vår vilja. Och vad kroppen vill är
säkert inte att arbeta mer, det är att vi lyssnar på den. Om man ställde frågan
vad de skulle ha gjort i sitt liv till någon som ligger på dödsbädden så får
man säkert inte svaret ”jag skulle ha jobbat mer”. Man får snarare svaret ”jag
skulle ha lyssnat mer på min kropp”.
Så, vad är det som stoppar dig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar