Åtskilliga är vi som lyssnat på berättelser ur livet, lagrat dem och inte vetat vad göra med dem. Dessa berättelser om smärtor, sorger, livets allvar och vedermödor, glädjeämnen och klokheter. Vi har tänkt använda dem som egna erfarenheter, tänkt att vi inte ska gå i samma fällor, tyckt synd om och känt med. Kramat ibland och lagrat.

Åtskilliga är vi som är ögonvittnen till nedskärningar i våra branscher, kvalitetsbrister, i våra tycken felsatsningar och orättvisor, men vika är vi - golvpersonalen? Vi är den mänskliga faktorn. Som kämpat men inte mäktat, mycket har vi begravt men en hel del har vi kämpat för - med egen sviktande hälsa som följd. Som gråtit och fått andnöd av skäll och lidit över elaka insändare därför att vårt pansar sakta nötts bort genom åren. Vi har inte längre förmått försvara. För orden är slut.

Åtskilliga är vi som tagit oss ur dessa träsk. Som ansett oss varit värda bättre, mentalt och fysiskt slitna men som velat kämpa ändå, på annat håll. Som definitivt inte vill ta på oss hela skulden för vårt mående, även de som bestämde och fattade besluten var skyldiga. Att alla företag skulle ha färre anställda, producera mer på kortare tid och med högre kvalité, varför förstod ingen att det inte skulle gå, varför förstod bara vi på golvet? Eller visste de alla och teg?

Åtskilliga är också vi som samtidigt kämpat med sorger över förlorade föräldrar, för vi hann inte sörja, allt annat skulle orkas med. Ständigt uppdaterade, informationsstinna och redo att ge våra åsikter om allt, annars hängde vi inte med. Och då skämdes vi lite.

Åtskilliga är vi som funderat och sökt rationella, logiska svar på våra frågor och funnit att våra överhettade hjärnor plötsligt inte kan ta in mer information efter alla år. Som oväntat måste släppa allt och verka koko.

Men vi är inte koko nu, vi var inte koko då, vi tänkte bara lite för mycket, ville för mycket. Vi ville så mycket och ljuset brann ett bra tag, och sen blev det mörkt. För efter tolv nedskurna år sammanvävda med småbarnsår så är vi inte så starka, vi är sköra, vi har kämpat hårt för att orka. Vissa saker fick läggas på hatthyllan och blev liggande där tills vi senare mötte dem, ansikte mot ansikte. Och då kom de i trupp!

Så åtskilliga av oss står där nu och har stått där ett bra tag. Utan styrka att kasta oss åt vare sig höger eller vänster för att rädda oss undan och det kanske inte går att undkomma heller längre. Det spelar inte längre någon roll att sparvar och finkar drillar. Vi blir nästan näkter - galna av ljud. Vi vill bara ha ro i våra sinnen. Vi behöver hjälp att sortera i kartoteket. Nu eller aldrig

Så vart vänder vi oss med våra friska men överhettade hjärnor? Fysiskt uttröttade och med mental vanmakt? Vårdcentralen, akuten, kyrkan? Hur ska den överhettade hjärnan kunna fatta beslut? Kanske är det hjärtats tur nu att bestämma. Äntligen. Hjärtat slår för fort just nu och kanske är det så enkelt att hjärtat protesterar och säger att hjärnan ska ha sinnesro. Och kanske är kyrkan vägen dit, vem vet? Kanske finns det en blond ängel åt oss alla?

För oss alla är verkligheten här för att stanna. Vi kan bara leva i den med eller utan hjälp. Vi kan bara leva i nutid, med historiens erfarenheter som ledsagare. Vi är alla värda att leva utan oro för framtid.

Så kanske är det så att hjärtat ska få bestämma för resten av livet?