Om någon mot förmodan har ramlat in och undrar vad jag är för klagande typ, läser något mellan raderna som inte finns där, tror något om mig som är färgat av egna erfarenheter eller om mina texter inte når fram riktigt så vill jag bara nämna en del saker.

Jag skriver för mig själv. Jag är jag, jag lever mitt liv, jag har mina jag sorger och bedrövelser i ryggsäcken, jag har mina glädjeämnen och mina lyckokänslor. Jag orkar inte alltid skriva om allt, jag vågar inte ännu skriva om allt jag ser och upplever, för jag har inte bearbetat allt. Jag försöker att bearbeta innan jag skriver. Det tar lite tid. Det har med huset att göra.

Några har skrattat åt mig någon gång när jag sett frågande ut. Det betyder bara att hissen visst gått ända upp till översta våningen men mitt hus har fått flera våningar. Jag har stått och glott ett antal gånger. Jag kan inte skämmas, varför måste jag skämmas för mitt liv, mina känslor och mina tankar?

Jag har som alla andra haft mina beskärda delar av sorg, levt med en sjuk förälder i många år, förlorat den föräldern och senare också den andra föräldern, jag har levt med rädsla för ensamhet i hela mitt liv, för ensamhet är det vi fruktar mest av allt, att vara oälskade, ensamma.Jag har förlorat och sörjt anhöriga utanför föräldrakretsen, som liten och som vuxen, jag har kämpat mot kroppsliga bekymmer mer än en gång.

Jag och min man har fått två barn och uppfostrat dem. Vi har älskat dem och oroats för dem. Vi gör allt för dem. Allt. De är våra glädjeämnen i livet.

Jag har haft diverse sjukdomar och symptom, jag har haft värk och kämpat mot den i drygt tio år, jag har kontaktat läkare, sjukgymnaster, terapeuter, gym jag har också praktiserat vila och träning.

Jag oroar mig dagligen för nära och kära som inte mår bra. De är mitt liv.

Anledningen till mitt mående är livet. Livet är föränderligt, det ändras sekund för sekund. Alla berättar historier för mig, berättar sina liv för mig, de nästlar sig in via porerna in i mitt system. Dessa historier håller mig sysselsatt, de vill att jag reagerar, de vill att jag gråter med dem.

Och jag vilar på orden, jag är där jag är, jag vet vad jag vill men jag når inte alltid fram. Jag har ont oavsett var jag är i livet, jag gråter och suckar, jag skrattar och ler, jag fnissar och lyssnar. Ibland behöver jag hjälp att resa mig ur soffan på grund av smärta, ibland skriker jag av lycka i mitt tomma hus. Bara då. Ensam.

Och en av anledningarna till mitt mående är oro, det är jag, mina olika arbetsgivare, det är arbetsgivarnas olika krav, olika villkor, osäkerhet över vägvalen, den svårhanterliga viljan att visa sig och en kropp som milt protesterar. Jag har en stor vilja att visa mig för att få någon form av trygghet i framtid. Och i mitt huvud bor en hjärna som är sårad, som inte orkar samma takt som alla andras.

Jag är där jag är i mitt liv med minst 20 år kvar att arbeta och med en kropp som tyvärr protesterar ibland. Som nästan kan få mig att gråta.

En själ som vill men en kropp som inte alltid är med på banan och en själ som naturligtvis inte har ro. Den har inte tilliten. Tilliten och tron att allt kommer att ordna sig till det bästa. En dag. Jag är 45, utan erfarenhet av det jag söker, hamnar fortfarande sist på listan. Hur ska jag någonsin få tillit?

Smärtgränsen är där jag är just nu, med lägstanivån på akassan, med dagsförtjänsten på 65 %. Nu när jag insett vad lägstanivån innan mitt återinträde på den stenhårda arbetsmarknaden som 45- åring konkurererande med 20-25 åringar är.

Och min man och mina barn är oskyldiga, de måste ges någon form av trygghet, de är inte ansvariga för mina val. De behöver, och inte bara mig.

Jag valde att hoppa av ett sjukt arbetsliv innan jag dog knall fall. Hjärtat rusade. Jag gav min plats till en som senare gav sin plats. Ingen orkar, ingen kan. Spiralen går definitivt neråt fortfarande. Vi orkar inte, vi vet våra begränsningar, vi vet att våra själar vill men kropparna inte orkar, eller vice versa.

Om jag inte släpper fram den vreden jag känner är mina texter inget värda. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Hyckleri. Är inte längre något för mig. Det handlar om min försörjning, mitt liv, vårt liv.

Jag har levt i en puppa i många år, jag är många gånger uppgiven och förbannad. Jag är trött men hoppfull, kroppen och själen håller sig flytande, jag älskar egentligen livet, jag gläds åt att vakna frisk men själen behöver näring. Den vill ha trygghet. Och jag kan inte få det idag, Därför har jag skrivit denna text denna kväll. I slutet av ett sommarjobb.

Jag har hittat det roligaste jobb jag någonsin haft på 25 år.

Denna dag en arbetsgivare vill ha mig och kan ge mig en liten trygghet, då är jag trygg igen, och då kan de mina också vara trygga. Förhoppningsvis får jag ett jobb i närheten av de mina så jag kan hjälpa dem framåt. Jag vill se dem, jag vill inte behöva pendla 12 h per dag. Jag har sett vad pendling gör med människor. Jag vill vara där de mina är, jag vill finnas för dem.

Och slutligen så vet jag att de som är där jag är blir hjälpta av vad jag skriver. Vi är där vi är i våra liv, det vet jag. Jag kan inte hjälpa någon som har allvarliga sjukdomar, men jag kanske kan få någon annan på min nivå att känna sig ihågkommen, veta att någon tänker som de gör. Inget annat är min ambition.

Hur ska det gå?

Och om det inte går hur går det då?