Färre svenskar har vapen läser jag i SN, en förklaring är skärpta restriktioner över hur vapen måste förvaras…
Och visst var det så om jag inte missminner mig, att ett svenskt par åkte till Gambia med sin dotter som de adopterade 2007 och lämnade kvar henne hos släktingar, trivdes de inte i föräldrarollen kanske? Kanske har slit och släng- branschen utökats till barnen nuförtiden.
I Stockholm har 34 barn blivit ofredade av en pedofil. Hans speciella tillvägagångssätt gör att polisen är säker på att det är samme gärningsman.
Så skickar personer upp en skräckslagen åsna i luftballong för att locka folk till ett privat bad i Ryssland.
Och i Gnesta bor en man som inte blir opererad för sina höftproblem för att han är för ung. han får bara pumpa sig full med mediciner berättar han, så att mage och njurar pajar.
Och stackars kossor som har för lite träd att söka skugga under. EU har bestämt att man inte får ha hur många träd som helst i en hage. Om man vill ha bidrag vill säga. Och antagligen klarar man sig inte utan bidrag idag…
Och polisen uppmanar kvinnor att inte gå ensamma mitt i natten efter flera överfall med sexanspelningar i Nyköping.
Ingen är fredad någonstans. Varken barn eller vuxna. Det är kanske ytterligheterna vi läser om, alla som faktiskt kan gå ensamma hör vi inte, alla barn som faktiskt har det jättebra, vi får ju bara läsa larmrapporterna om hur många som skär sig och mår skit av tonåringarna, av småbarn som ges sömntabletter för att sova och uppvisar stressymptom alldeles för tidigt.
Jag skakar av vanmakt ibland, jag orkar inte ta in mer snart, media fullt av elände, så lite fokus på det vackra, det som livet också kan vara. Och jag då som saknar förmågan att inte framtidsoroa mig, blir en del av detta elände. Jag tappar huvudet totalt, mungiporna glider neråt, jag får ont och värk överallt, fast jag inte vill. Fast jag vill älska livet.
Havet är det jag skulle vilja titta på, söka kraft hos, det som minner mig om hur liten jag är på jorden och hur allt förändras sekund för sekund. Inget är för evigt, jag är gäst här, jag borde göra det bästa av allt, varenda sekund. Glittret en solig dag är till för mig, jag vet det, för att just jag ska orka vidare.
Trots att jag har svårt att värja mig så vill jag inte svara, ”frankly my dear, i don´t give a damn” när verkligheten tränger sig på. För då vore jag avtrubbad. Och det är jag inte. Än. Jag tror aldrig jag hamnar där, jag tror jag vinner mer på att ha porerna öppna, ta in alltihop och koka ner det och frysa in det.
För jag är en del av verkligheten. Nu och för alltid, förbunden med er genom alla händelser.Inget lämnar mig oberörd, har aldrig gjort och kommer aldrig att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar